Vem är denna kvinna som plockat mig vid korsningen i Bureå? Och hur ska jag lista ut det utan att få henne att förstå att jag inte känner igen henne.
Sitter som sagt i passagerarsätet av en bil som körs av en kvinna som jag är rätt säker på att jag träffat förut.
Dags att agera detektiv. Snabbt. Det gäller att hålla en neutral ton. Balansera på knivseggen mellan att vara för familjär och för opersonlig. Måste även ställa vida frågor. Riktigt vida frågor. Frågor som inte kan avslöja att jag inte vet vem hon är.
Första ämnet – 20 km kvar
”Så otroligt snällt att du stannade – jag känner inte många som skulle stanna bara så där!”
En trevande start, men den avslöjar inget.
”Nej, jag vet inte varför folk inte plockar upp folk som liftar. Har själv stått i den där korsningen rätt många gånger.”
Okej, så hon bor mest troligt i Bureå. Första ledtråden – men kanske även något som kan leda mig på villovägar. Detta kan betyda att vi inte alls känner varandra, utan bara har stött på varandra på Konsum.
”Varför tror du att folk inte vill stanna, vad beror det på?”
Drömscenariot är att lyckas ställa en fråga som på något sätt triggar ett gemensamt minne – alternativt en försäkran om att vi inte känner varandra.
”Jag tror det handlar om rädsla”, säger hon. ”När jag har mina barn plockar jag aldrig upp någon, till exempel”.
Andra ämnet – 18 km kvar
Ytterligare en gemensam nämnare – barn. Ett par till frågor visar dock att hennes barn är äldre än mitt.
”Hur gammal är din dotter?” frågar hon.
”Ett och ett halvt drygt” svarar jag.
”Blir förskola till hösten då”, konstaterar hon och jag bekräftar.
Fler ämnen avverkas, men inga fler ledtrådar läcker ut. Jag får reda på att hon jobbar på en restaurang som ägs av hennes pappa på norra sidan av staden, som drivs som ett familjeföretag och att hon tidigare jobbade på ett kafé mitt i stan som också ägdes av hennes far.
Sista ämnet – 1 km kvar
Precis som vi rullar in på Viktoriabron öppnar min resekamrat upp för det sista ämnet.
”Går det bra om jag släpper av dig vid biblioteket?”
”Ja, jag jobbar ju på Norran, så det blir perfekt”
”Ja, men visst är det Ekenstedt?” frågar hon.
Ding ding ding ding!Plötsligt linjerar sig planeterna och universum vänder sitt ansikte mot mig och säger ”Låt gå för den här gången”. För i samma ögonblick som jag hör mitt eget namn slår blixten ner – hon heter Malin och för fyra år sedan gjorde jag ett matreportage med henne och något som kallades ”Nyttoburgare med sting”.
Bara att tacka och ta emot.
”Ja, jag minns ju när vi var hemma hos dig, där vid den där utegrillen, visst var det så?” svarar jag lite nonchalant.
… men med intresse kan man i alla fall rätta till det.
Theos teser: Där gräset alltid är grönast