I vår familj har föräldraskap alltid varit ett nollsummespel. Allt som inte jag gör, måste min hustru göra. Om inte jag tar barnen på morgonen måste Kicki göra det. Om inte jag packar skötväskan måste Kicki göra det. Och så vidare.
Den här insikten av episka proportioner blev det första steget av min odyssé mot ett mer ansvarsfullt föräldraskap. Jag har varit fast beslutad att ta mig upp till samma nivå som min hustru, gärna kanske en gnutta högre, bara för att kunna retas.
Första steget är pinsamt när jag ser tillbaka på det. Eftersom vi var på resande fot hade vi inte tillgång till de vattenhål vi vanligtvis samlades kring: Lego, Kapla, Brio och kompani. Tog därför bilen till närmsta stormarknad och tömde deras hyllor på Hot Wheels-banor och Hot Wheels-bilar. Minns själv vilken rå dragningskraft banbygge hade när jag var liten; hela mitt rum var söndertejpat innan jag hade tagit mig genom lågstadiet.
Och kanske skulle detta även attrahera nästa generation. Om jag kunde samla barnen kring banorna på morgonen, då kunde Kicki få sova. Stor succé, jubel på gator och torg.
Det gick bra både den första morgonen och den andra. Men så kom den tredje morgonen och jag var borta en sekund och Hildur återvände till sovrummet och Kicki frågade henne varför hon inte lekte med bilbanan. Hon svarade Det får man bara göra när pappa är med och då insåg jag att det kanske inte var barnens bästa som låg i fokus …
… och inte heller när banorna blev så pass avancerade att barnen gav upp en efter en.
Lite närmare jämställdhet kom vi istället när både jag och Kicki hade packat en identisk skötväska för en dagsutflykt. Föga värt, då Kicki likafullt hade packat en väska.
Men då upptäckte jag akilleshälen i min plan: För att jag ska kunna nå målet och ta mer ansvar, då måste Kicki släppa lika mycket ansvar. Annars har nollsummespelet förvandlats till dubbeljobb.
Men hur får man en partner att bli mer avslappnad efter år av skev ansvarsfördelning? Svår fråga. Men nog många dubbla packningar, dubbla läggningar, väckningar, blöjbyten kanske är en god början.
Sedan hände det. En helt vanlig kväll, utan pompa och ståt. Vi sitter ute och grillar vid en öppen eld. Barnen sover inomhus, på ett loft 2,5 meter ovanför golvet. Kicki fryser till och blir stel som en pinne. Hon vänder sig till mig.
Har du larmet? frågar hon.
Sticker ner handen i jackfickan och drar fram larmet. Jag sträcker upp det mot skyn och det skimrar i brasans sken. En helig relik som jag hittat under en farlig expedition, med ett värde som inte kan mätas.
Självklart, min älskade hustru, svarar jag, och tackar gudarna att larmet faktiskt låg i min ficka. Att det rörde sig om en ren tillfällighet väljer jag att inte förtydliga. Jag nöjer mig istället med jubel på gator och torg.
Åttonde tesen:Föräldraskap är ett nollsummespel