Kära A-människa,
Jag har förlorat mig själv i hybris – men frukta ej. Allt sker i ordnade former, var så säker. Det kan nämligen vara så att jag är en fulländad arketyp av människan.
Det är så att jag har sprungit en mil, det vill säga 10 kilometer eller 10 000 meter; välj det som låter längst. Det är okej att vara imponerad. Blott en timma tog det, ganska precis.
Smidigt som en stilla flodvåg flöt jag över asfalten – lika självklar som ebb & flod.
Det längsta jag sprungit tidigare var de obligatoriska två kilometrarna på gymnastiken i gymnasiet. En herrans massa år sedan. Det var något som drog mig till det här gäckande joggandet. Kanske du själv bör pröva på det?
Acta non verba.
Hälsningar,
T.E.
Kära A-människa,
Ta mitt förra brev, riv det i tusen bitar & må de för evigt brinna i skärselden.
Ceasar, den gamle räven, han hade huvudet på axlarna. Som när han hade smakat på segerns sötma efter ett vunnet slag & gled in på Roms kullerstensgator. Lät han sig smekas av romarnas smicker? Till viss mån, javisst – men vänta. Vem står bakom honom på hans vagn? Är det en slav som viskar ett par ord i hans öra, en slav som viskar ” kom ihåg att du är dödlig”?
Ja dra på trissor, det var det & vet du vad? Inte en endaste gång lät han sig gå upp i sin egen storhet.
Huvudet verkar jag ha någonstans i armhålan.
Började redan på morgonen. Minst sagt mystiskt. Låg där & försökte komma ihåg varför jag kände sådan smärta. Från mitt viloläge i sängen kände jag en brännande sensation som strålade upp runt mina lår & upp efter gluteus maximus.
Sägs ha med stretching att göra, men kan knappast tro att det skulle stämma. Någonsin sett en gasell stretcha efter en flykt på den brännande savannen? Vilket sammanträffande, inte jag heller.
Måste därför återgå till min grundtes. Rör inte om i grytan. I ett kvarts sekel har kroppen fungerat prima. Har man en fungerande kropp som inte gör sig påmind ska man väl för bövelen inte börja anstränga den. Vansinne!
Min kropp & jag har länge haft ett slags samförstånd. Jag lägger mig inte i vad den gör & den lägger sig inte i vad jag gör.
Men nu är förbundet brutet & förtroendet som bortblåst. Min kropp hatar mig med en låga som aldrig falnar. Ad augusta per angusta; till triumf genom trångmål.
Likt fågel Fenix ska jag resa mig ur denna diaboliska aska av smärta & breda ut mina vingar i nyfödd prakt.
Hälsningar,
T.E.
P.S.
Missa för guds skull inte födelsedagsraderna om ”kraniet i den puritanska tavlan som är mitt liv”.
Glöm kroppen och kroppen glömmer dig.
Theos teser: Där gräset alltid är grönastTheos teser: En liftares värsta mardrömTheos teser: Vem sitter intill mig?Theos teser: Då tog oron överTheos teser: Och så kom apokalypsen