Theodor Ekenstedt: Theos teser: Ett helt vanligt sexistiskt svin

Bläddrar genom Norrans gedigna arkiv med gamla videoklipp och kommer över ett litet alster som jag själv medverkade i. Drakbåtsrodden 2010. Vår tv-kille ville ha avlastning och jag fick feeling.

I klippet är alla tossigt klädda. Jag intervjuar dem om huruvida deras tossiga kläder kan hjälpa dem till en bättre sluttid. För alla ställer väl upp för att vinna, inte sant?

I det korta inslaget hävdar somliga att deras alvöron har aerodynamiska färdigheter, andra menar att långt hår är bra att ha när man väl gått i mål med en respektabel tid.

En bit in i klippet stöter vi på en kille som är klädd i chockrosa linne och glittriga fe-vingar.

Jag kollar på klippet och jag hör mig själv fråga:

”Du ser lite tjejig ut.”

Låt det sjunka in. Jag repeterar:

”Du ser lite tjejig ut.”

Jag följer upp denna sexistiska smällkaramell med följande genidrag:

”Men du har en väldigt manlig brynja.”

Jag tror dessutom bestämt att jag försökte säga ”bringa”, men snubben verkar fatta vad jag menade.

Ingen befinner sig i min närhet när jag slösurfar genom dessa videoklipp, men jag blir högröd i vilket fall som helst.

Sa jag verkligen det där? Sa jag verkligen det där inför tusentals tittare?

Ja, det gjorde jag. Jag hävdade att hår på bröstet var manligt och att ett linne var tjejigt. Jag kan inte linda in det på något sätt. Det var så jag sa.

Skulle jag besitta ens en gnutta självbevarelsedrift skulle jag ju aldrig nämna det här. Som en rutinerad webbredaktör skulle jag snarare radera alla spår som Norran har av detta cisnormativautspel.

Men jag saknar tydligen respekt för mig själv. För hade jag det skulle jag även kunna hävda att hela utspelet bara var ett välplanerat ironiserande över hur lamt det är att ha på sig chockrosa linne och glittriga vingar.

Men så var det inte.

Inte heller tror jag att jag skulle kunna skylla på tidsandan. Det här var 2010. Nej, nej, jag sa inte 1910, ett drygt decennium innan kvinnan fick rätt att rösta i Sverige.

Jag sa 2010. Det här är inte 1960 och jag heter inte Don Draper. Det här var Skellefteå för fyra år sedan.

Ett mer rimligt försvar vore kanske detta:

Det är lätt att man faller tillbaka på normer och värderingar som man fått ta emot före det att man kan ifrågasätta dem kritiskt, till exempel när man är ett barn eller när man är väldigt, väldigt berusad.

Extra lätt hänt är det i avväpnande situationer, som när man ska agera spontan tv-reporter utan någon som helst spontan tv-vana. Eller när man är väldigt, väldigt berusad.

Men jag kommer inte använda det försvaret heller.

För jag skäms. Som en gris. Jag skäms som en rosa, späd, liten mansgris.

Och det känns sunt.

Använd aldrig, aldrig, ord som har med kön att göra som adjektiv.