Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig. Jag har suttit i samma bil som både svärfar och resten av min ingifta familj ett flertal gånger till och från sommarstugan i Finland.
Det är ungefär 100 mil som sällan tar mer än 12 timmar att köra. Varför? Eftersom resan inte är målet. Målet är målet om svärfar kör. Alla andra blir mer och mer sura för varje loppisskylt som försvinner i backspegeln.
Okej. Så vi har nu varit i Gerogia, Colorado och Nebraska och umgåtts med familjer som hetat allt mellan Kretzchmar, Wapelhorst och Stortvedt till Noyes och Babcock (varför heter ingen Smith?)
Det har trevlats en hel del vill jag lova och det har gått att hantera som ett proffs eftersom att på andra sidan av den stora armadan av familjevänner, så hägrar den långa amerikanska roadtrippen.
Under fyra, fem dagar ska vi sedan glida genom hela USA. För att få lite perspektiv: Vår bilresa börjar i en stat där vägar fortfarande var avstängda på grund av mängden snö och vi ska köra till en stat som har tropiska palmer.
På materialfronten är vi helt klara. Två sjusitsiga Dodge för extrem komfort, två Walkie Talkies för karavankommunikation och en GPS eftersom vem läser kartor nuförtiden?
Den första teststräckan mellan Colorado och grannstaten Nebraska var … lärorik.
Det var en resa som skulle ta ungefär åtta timmar. För oss tog den 16. Och inte för att vi gjorde mycket kul på vägen, å nej. Det var utfodring av barn, toabesök, inköp av färdproviant och diverse drive thrus.
Barnen grät typ konstant och svärfar satt i förarsätet i följebilen och klagade varje gång vi svängde av motorvägen – ”No, no, no, why are we stoping?” – varpå någon av de fyra föräldrarna fick ett raseriutbrott och svarade ”Eftersom vi har slut barnmat och ni föreslog att vi skulle göra det längst vägen!”.
Jag själv var extremt sur eftersom jag körde den sämre bilen. Vi hade medvetet valt två identiska modeller av bilar för att det inte skulle finnas ett föredraget val som alla vill åka och köra.
Men någonstans i processen lyckades den ena minibussen benådas med en uppgradering med skinnsäten, mörk inredning, backkamera, satellitradio, fräsiga fälgar och ett allmänt mer hårt intryck.
Eftersom vi inte fick ha oändligt många alternativa chaufförer på bilarna hade vi delat upp oss godtyckligt mellan bilarna och svärfar hamnade som huvudchaufför på lyx-Dodgen …
Följande saker lärde vi oss på teststräckan: För det första, små barn har stora behov och man kan man inte räkna med att deras behov är synkroniserade. För det andra, personer som inte förstår sig på självaste konceptet roadtrip bör inte vara chaufför på roadtrip.
Samt den lilla detaljen att USA är ett jäääääääätestort land.
Så länge vi har koll på dessa lärdomar kommer vår USA-odyssé bli legendarisk. Nästa lördag kommer sista krönikan från Florida. Det återstår att se huruvida vi överlever de kommande fem dagarna eller om någon av oss sitter i ett sunkigt amerikanskt fängelse anklagad för vehicular homocide, mord med fordon.
I guess well have to wait and see. So long!