Dum dum dum dum.... Dum dum dum dum. Alla har ni hört introt till Hajen.
Nu nynnar jag på samma melodi, för jag väntar. Det handlar inte om väntan på Kristus för advent är en vecka bort.
Nä, jag väntar inte heller på en vithaj, utan på något annat vitt och lika hemsk.
Dum dum dum dum dum dum dum dum dum...
Den biter tag i mig. Drar ner mig. Tumlar runt med mig och leker med mig innan jag till slut försvinner ner i den.
Jag hatar snön och nu har kollegan Lina lagt ut på norran.se att den kommer till veckan.
Jag har ju tidigare på denna plats skrivit att hösten var för kort. I år har den varit utmärkt lång, och vi har haft sol större delen av september, oktober och november. Det var ju underbart.
Nu ska alla glada människor som påstår att de längtar efter snön vara jätteglada och fylla sociala medier med bilder på första snön. Skriva att de är jättelyckliga och påstå fjantigheter som att "det blir så fint när det är vitt".
När samma människor, ni vet vilka ni är, sedan plockar upp sin iphone i januari och lägger upp bilder på samma snö och gnäller över att det är så jobbigt att skotta och att ni inte tar er ut ur huset, och att ni längtar efter våren så varnar jag er redan nu. Jag kommer inte att skräda orden. Jag kommer att påminna er om hur mycket ni längtar efter snö. Jag kommer att hämta er i min bil och ni kommer att få skotta min uppfart och min trottoar, som förmodligen inte skottas av den som äger den i år heller. Utan av mig, morgontrött och på dåligt humör.
Nu säger min snöälskande kollega Lars, den kloke ni vet, att jag ska växa upp och göra något bra av snön istället för att gnälla på den. Han kommer därför att vara den förste snöälskaren som får plats i min bil. När han skottar min uppfart ska jag sitta där och ta en kopp varm choklad och äta limpmackor och titta på. Jag ska njuta av att det är så vitt och fint. Och stilla nynna: dum dum dum dum.
Det lovar jag er.
Jag kommer inte att skräda orden.