Foto: Bildmontage.
Mina senaste krönikor har kretsat runt de senaste terrordåden här i England och om hur dessa händelser lämnat en tung och sorglig atmosfär efter sig. När det senaste dådet inträffade vid London Bridge så kom rädslan ikapp även mig.
Tanken på att bilattacker gått över till barbariska attacker med kniv fick mig att inte vilja lämna lägenheten dagen efter. Rädslan och ångesten höll i sig flera dagar innan jag började inse ett och annat.
Poliserna sköt ner dessa människor inom åtta minuter efter att de fått larmet. Låt mig upprepa mig: Åtta minuter.
För mig är det ofattbart hur dessa poliser kunde agera så snabbt och skickligt. Men det var inte bara poliserna som visade stort mod den varma lördagskvällen. Främlingar försökte tappert skydda varandra. Våldet som terroristerna orsakade förvandlades till en blek skugga i bakgrunden av all ovillkorlig kärlek.
Några dagar senare gick över 50 muslimaska imamer ut och demonstrerade mot terrorn. "We stand together with London", sa deras skyltar.
I solidaritet kommer de se till att alla landets moskéer förblir stängda från människor som försöker sprida hat och rädsla i religionens namn.
När jag var som mest rädd försökte jag lista ut hur jag någonsin skulle kunna känna mig säker på Londons centrala gator igen. Det var då någon sa:
”Tro på polisen. Tro på folket. En person kan en dag vilja skada dig, men hundra människor kommer rusa till ditt försvar. Tro på att främlingarna runt omkring kommer skydda dig, precis som du skulle skydda dem.”
De orden klingar starkt och självklart i mina öron när jag beger mig ut på Londons gator igen. Jag tror på att terror kan skaka en stad för en dag, men jag tror även på att staden kommer komma tillbaka starkare varje gång.
Aldrig kommer en ynka droppe av regn påverka havets stora vågor.
Jasmine Said
Tanken på barbariska attacker med kniv fick mig att inte vilja lämna lägenheten.