Så var det valborgsmässoafton. Igen. Hustrun och jag hade inga direkta planer så vi stannade hemmavid med vår egen lilla brasa. Det var inte det bästa vädret, lite snålkall lätt nordlig vind, men inget som inte kläder fixade. Elden sprakade sådär mysigt som bara en brasa kan göra och livet kändes rätt bra. Då hörde vi ljudet av barn från granngården. Den ligger en bit bort så skratten och ropen ekade över lägdorna, ohörbara ord men känslan gick inte att ta miste på.
Det pirrade till i min kropp, den där känslan av frihet, lek, lösa tyglar, spännande upptäckter. Eftermiddagen har övergått till afton, kvällen närmar sig, men vetskapen om att man inte behöver gå isäng ligger där som en varm filt över ens axlar. Eld, korv, läsk, godis, lek, smygande i mörknande skogar, bus med syskon och kompisar, föräldrar också ifall man har tur. Det smäller inte lika mycket som förr, fyrverkerierna är också mer begränsade, men just den där känslan av sommarens första utekväll går inte ta miste på.
Vi stod en stund och lyssnade, hustrun och jag, och kom överens om att detta var ett av jordens underbaraste ljud. Glada, fria, lekande barn, barn som äter, sover, går i skolan och lever vanliga liv. Barn som inte behöver frukta våld eller utnyttjande. Barn som inte behöver vara rädda för att hämtas av polisen, som inte behöver frukta att bli skickade till ett land de aldrig sett med föräldrar de aldrig levat med. Barn som inte behövt se sina föräldrar och syskon mördas inför deras ögon, barn som ryckts upp från sina liv och skickats till ett främmande land.
Barn som helt enkelt bara fått vara barn.
Vi tänkte också hur lyckligt lottade vi är som får uppleva detta, kan uppleva detta, och har möjligheten att se till att det enda kalla med vårt land är vädret.
Torbjörn Häggmark
Den där känslan av sommarens första utekväll.