Foto: Bildmontage..
Det är lördag förmiddag. Jag sitter på en uteservering i Krakow dit jag rest för en långweekend.
Eftersom våren hos oss verkar ha satt sig i stand by-läge, njuter jag enormt av solen. Och det gör massor av andra människor också här på stora torget i hjärtat av staden. Ballongförsäljaren med hundratals barn omkring sig, gycklarna som bär fantasifulla masker, mannen som spelar på glas, med flera. Såpbubblor dansar i luften.
Kommersen pågår, här säljs prunkande blommor, färgglada souvenirer och krimskrams, tavlor av stadens alla konstnärer, här dignar fruktstånden, här kränger man husgeråd, lampor, garner, tyger och träskulpurer. Ja. allt.
Snart finns inte ett enda ledigt bord på serveringarna som kantar torget.
En clown i ett gathörn grinar upp sig och ropar ut saker jag inte förstår, men som får lokalbefolkningen att skratta. Ur högtalarna strömmar musik. Konstnären vid sitt staffli kisar mot solen och målar några streck, medan beundrarskaran växer.
Här är en skön, stor, färgglad blandning av människor.
Jag sitter vid mitt bord och betraktar denna brokiga folksamling, då tanken kommer som får solen att gå i moln och kylan att svepa över mitt huvud: Tänk om det skulle bli en terrorattack här och nu!
Jag slår undan tanken. Får inte tänka så.
En dam med vidbrättad hatt och stora solglasögon och rödmålade läppar slår sig ner vid mitt bord.
Hon presenterar sig. Kommer från England och är här över helgen.
Så mycket folk, säger hon och fortsätter. Tänk så gräsligt om det skulle bli ett attentat! För man vet ju aldrig, säger hon.
Samma tanke. Kanske för att vi båda känt fläkten av det onda svepa över våra huvuden. Och som nu mot allt förnuft nu invaderar.
Vi ska inte vara rädda och låta terrorn vinna. Nej. Vi vet det. Men ändå. Ändå bär vi tanken.
Något har hänt med oss.
Världen är annorlunda nu.
Britta Stenberg
Kanske hade vi båda känt fläkten av det onda svepa över våra huvuden.