Klockan är 00.46 och telefonen plingar till. Jag sträcker mig efter den och får se en bild på en liten skrynklig och fin person som precis som torsdagen är alldeles ny. Hon är fyrtiotre minuter gammal och jag kan inte alls somna om. Jag skriver ett nyvaket och yrvaket grattis till de lyckliga föräldrarna, tittar på bilden igen och tankarna snurrar runt, samtidigt som jag känner mig mer vaken än någonsin.
Hon heter Flora och hennes blick är intensiv och ögonen pigga och kanske kommer hon att bli brunögd som sin pappa. Hon tittar rätt in i kameran och någonstans där i den mjuka blicken ser jag den lilla delen som faktiskt hör ihop med mig.
Det är inte en genomgod värld hon föds in i, den här februarinatten. Det finns människor som hatar och det är människor som förstör. Isberg smälter och sopberg växer. Det är ondska och egoism, krig och svält. Men, det är även så mycket annat. Det finns ett hopp och kanske är det i de mörka, intensiva ögonen hos en helt ny liten individ som man ska söka just det hoppet.
För tänk vad fint det vore om Flora och alla nya små människor på denna jord gav sig den på att kämpa för godhet och klokhet, omtänksamhet och givmildhet. Tänk om de gav sig den på att strida för allas lika värde och värnandet av marken vi faktiskt bara har till låns. Vad fint det vore om alla nya små människor på denna jord inser det som inte alla äldre människor förstår idag.
Så, ta för dig Flora och stå upp för de som inte kan stå själva och kom ihåg att vara klok och snäll. Var dig själv och lyssna på ditt hjärta, men även din hjärna. Ta hjälp av människor när du kan och var redo att själv hjälpa till. Var noga med att du är du, men även att vi är vi. Ta dessa tankar med dig och se till att rocka världen ordentligt. Jag kommer alltid att heja på dig.
Det finns ett hopp i de intensiva ögonen hos en helt ny liten individ.