”Kan du inte skriva om hur ont det gör, Linda?” frågar hon, och, det gör jag så gärna. Tänk om människor bara kunde förstå, inse att vissa saker och ting inte angår dem.
Min väninna har en dotter på drygt tre år. Då bör det rimligtvis vara dags för syskon snart. Eller? För det kan väl inte vara så att hon inte vill unna sin dotter ett syskon? Syskon ska helst vara relativt nära varandra i ålder, för annars har de ingen nytta av varandra. Det vet ju alla!
På samma sätt som att alla vet hur enkelt det är att producera syskon. Det är bara att bestämma sig och vips så föds nästa människa.
Människor räds inte att tala om detta för min väninna. Om inte frågan om eventuella syskon ställs subtilt och lite undrande, så ställs den rakt ut - gärna provocerande och inte sällan med en anklagande ton. Som om de nyfikna har någonting detta att göra. Som om min väninnas och hennes partners planer på barn har någonting med någon annan att göra - över huvud taget. Tänk att något så privat kan tas för allmänt intressant och att människor på fullaste allvar anser sig ha rätt att både ställa dessa frågor och kräva svar på dem.
Min väninna fick missfall för några veckor sedan. Hon och pappan sörjer fortfarande. De kommer förmodligen att sörja lång tid framöver. Och vet du, det spelar ingen roll hur många veckor in i graviditeten det var. Det spelar ingen som helst roll att hon har fött ett friskt barn tidigare.
Hon ska inte behöva berätta om missfallet för omgivningen för att den ska låta henne vara. Hon ska inte behöva förklara och försvara varför deras familj ”endast” består av två vuxna och ett barn.
Det är inte din ensak. Du har rätt att fundera i det tysta, men du har ingen som helst rätt att ifrågasätta. Du har ingen rätt att kräva svar eller förklaringar. Du har ingen rätt att få veta saker som du inte har någonting som helst med att göra.
Backa. Låt henne vara. Bara låt henne vara.
Linda Olsson
Du har rätt att fundera i det tysta, men ingen rätt att fråga.