Foto: Bildmontage..
Det är väl bara att pendla, eller?
När jag för lite mer än ett år sedan bestämde mig för att börja plugga på en annan ort än där jag bodde innebar det även att jag skulle ta steget till att börja pendla.
Det lät enkelt. Jag ska bara pendla, precis som så många andra, tänkte jag. Jag behöver bara gå till tåget, hoppa ombord, ta en plats och ta det lugnt där till dess jag kunde hoppa av på den station som låg närmast skolan.
Superenkelt, tänkte jag. Så här i efterhand var det också så enkelt, om jag ska beskriva den faktiska vägen.
Men det tog tid och en hel del energi också. För någon som inte har testat så kan det svårt att sätta sig i situationen, vilket min kompis fick uppleva för någon vecka sedan då hon började pendla.
Från början var hon entusiastisk. Det var som sagt var bara att pendla, men efter bara någon dag var det som om livet hade rasat ihop.
När möttes vi en eftermiddag och innan vi hunnit genom hälsningsfraser så som ”Hej, hur är det?” började hon prata om sitt pendlande:
”Jag ska upp klockan kvart i fyra imorgon! Asså, jag hinner inte ens duscha. Det här är katastrof. Och vet du vad som typ är värre? Jag hinner inte ens köpa snus. Hela mitt liv håller på rasa ihop …”
Tack och lov så var hennes pendlarperioden bara några veckor. Vilket kändes som en evighet för henne, samtidigt som hon ändå insåg att hon hade turen på sin sida.
Tänk att folk lever så här? Tänkt att det här är mitt liv de närmaste veckorna… Hur ska jag orka?
Jag kan avslöja för er alla som undrar att hon överlevde, och tillslut kunde och även hitta tid för att duscha och köpa snus.
Men däremot så ändrades hennes syn på orden ”bara att pendla” rätt så drastiskt.
Lina A Andersson
Och vet du vad som typ är värre? Jag hinner inte ens köpa snus.