Jag vill se så mycket av världen medan jag kan.
Detta intresse är en osläckbar törst och min nyfikenhet är påtaglig som en obehandlad klåda.
Drivet ligger i att få veta hur andra människor på vår jord lever och har det. Och så vill jag se deras konst.
För att få bukt med tillståndet och samtidigt lyssna till mitt klimatsamvete köpte jag ett interrailkort på nätet. Tågluff i Europa. Seniorrabatt dessutom – bingo!
Min nyfikenhet är påtaglig som en obehandlad klåda.
Att tågluffa är lätt. Ställer inte tyngre krav än att läsa skyltar noga och se till att ha tidsmarginaler och en fungerande mobiltelefon. Minimalt med bagage är att föredra.
Att lägga ut europakarta, blunda och peka, ger känslan av att vara upptäcktsresande på riktigt.
Min resa gick genom Tyskland och Österrike. Så många trevliga människor jag mötte! Inte en konstateljé gick min blick förbi. Jag gick vilse och hittade rätt igen. Jag valde matställe utan konsultation, ibland blev det bra, ibland inte.
Att resa ensam har förstås både för- och nackdelar.
Fördel: Det är lätt att få kontakt med andra resenärer. Så många trevliga människor det finns!
Fördel (i mitt fall): Alla jag känner är glada över att slippa spendera timmar med att stirra på målningar eller springa gata upp och gata ner och leta efter ateljéer.
Nackdel: Att inte ha någon att dela upplevelserna med. En del av resan är ju att resonera om det med en reskamrat både under och efter resan. Det går man miste om. Äta ensam kan också kännas rätt trist.
I Österrike får den ensamme gästen sitta hos redan befintliga sällskap. Det visade sig vara en otroligt trevlig lösning. Det borde Sverige ta efter.
Farligt? Inte alls. Om man inte utsätter sig för onödiga risker förstås. Tågluffa ensam handlar inte om att våga. Det handlar om att öppna sinnena och ta för sig av de möjligheter som finns.
Se världen medan du kan.
Britta Stenberg