Nästa vecka är det dags. Då kommer torget att fyllas med unga kvinnor och män, med och utan studentmössa. Flertalet med. Majoriteten kommer att vara glada, de kommer att sjunga och kramas. Som gymnasielärare har jag den stora förmånen att få vara med på avslutningen. Jag kommer att få lyssna till studentsången och jag kommer att sitta i bänkraden med den sedvanliga klumpen i halsen.
Varje år är det samma dubbla känsla. Jag gläds med studenterna och jag känner sorgen i hjärtat. När jag följt en klass under flera år, så har jag sett dem förvandlats från nervösa 16-åringar till unga vuxna. Jag har sett dem utvecklas, mogna och växa. Både på längden och som människor. Att få umgås med dessa unga vuxna är en ynnest, de är så kloka och de lär mig lika mycket om livet som ungdom som jag lär dem litteratur och psykologi. Vissa klasser kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, andra passerar mer obemärkt.
När jag kramat om studenterna och önskat dem lycka till i livet, så är det dags att släppa dem vidare. Jag kommer att återgå till jobbet, jag kommer att träffa nya tjejer och killar. Jag kommer att få följa de nya eleverna och se dem utvecklas och mogna. Och det, mina vänner, det är det största med mitt yrkesval. Jag låter mina ungdomar flyga vidare i livet, men det kommer alltid nya fågelungar som jag har förmånen att följa under de sista tonåren.
Så går en klass ur mitt liv, och kommer aldrig mera åter. Men kära studenter, när ni träffar mig senare i livet, kom gärna fram till mig. Berätta hur livet ter sig, vad ni gör, hur ni mår. Ni försvinner ur mitt liv som elev, men det betyder inte att ni inte finns kvar i minnet.
Stort lycka till i framtiden! Glöm inte hur kloka ni är, ni fantastiska unga vuxna kvinnor och män.