Det finns så många klyftiga, men smöriga citat, om att leva i nuet. Sen finns det ett dussintals fler oroselement som strider emot chansen att kunna leva i nuet, för vad är nuets största fiende? Jo, oro. Många stressar och oroar sig över jobb, ekonomi, vardagsplikter, relationer och en hel del annat dagligen. När vi inte vet hur saker kommer sluta och vad framtiden bär på så blir vi osäkra och nervösa.
Det är detta som förstör det så kallade nuet. Och nuet är något väldigt vackert och speciellt för de stunder du upplever kommer du aldrig kunna ta tillbaka, på gott och ont. Nuet blir snabbt det förflutna och så vitt jag vet har det inte skapats några tidsmaskiner än.
Jag ångrar ofta att jag inte njöt mer av de bästa stunderna i mitt liv istället för att oroa mig över saker jag ändå aldrig hade kunnat kontrollera. I stunden inser man aldrig att man upplever något man i framtiden kommer gå tillbaka till om och om igen.
Själv går jag tillbaka till den sista gången jag såg min mormor. Det var hösten 2014. Vi var så lyckliga över att se varandra, oavsett hur ont det gjorde mig att se att färgen lämnat både hennes hår och ansikte. Jag matade henne med gröt, precis som hon hade matat mig en gång i tiden. Jag visade henne bilder från sådant hon missat, så som balen och studenten.
Hon envisades om att hålla min hand hela tiden. Hon tryckte den hårt. Lite hårdare än de andra gångerna jag hade varit och hälsat på. Efter många omfamningar lämnade jag ålderdomshemmet och begav mig mot min buss. Det såg lovande ut då, jag skulle hinna träffa henne igen.
Nu idag, våren 2015, går jag tillbaka till den där dagen hela tiden. Jag ser det framför mig hur hon bad mig hålla hennes hand igen varje gång jag släppte den. Visste hon något inom sig jag kanske inte visste? Visste hon att det var farväl?
Jasmine Said
Hon envisades om att hålla min hand hela tiden.