Foto: Bildmontage.
Årets TV-spektakel, Eurovision Song Contest, är till ända. En lång afton som jag tillbringade i min fåtölj. På väg i säng ett antal gånger, men kvar till sista refrängen.
Ett bestående intryck så här efteråt är de många artisterna som i takt till musiken snurrade, hoppade och viftade med armarna, samtidigt som de upprepade samma melodislinga och samma textrad om och om igen
I bakgrunderna sprutade det som vanligt eld och de flimrande epilepsiframkallande mönstren avlöste varandra. I ett löjets rökridå minns jag även ett hästhuvud, två halvnakna män som försökte likna svanar í en plaskdamm samt en maskeradklädd gorilla.
Så mitt i detta kaos stiger en ensam ung man med spretig frisyr och illasittande kläder upp på scenen och sjunger sin systers stillsamma jazzinspirerade visa ”Amar Pelos Dois”.
Sceneriet i bakgrunden är ett helt stillastående skogslandskap. Melodin har en traditionell uppbyggnad i tretakt, ackompanjerad av piano och stråkar.
Den har en berättande text på portugisiska, och de största som händer i kulissen är varken eldregn eller kanoner.
Numrets enda utommusikaliska händelser är att den stillsamme sångaren blundar lite längre än normalt samtidigt som han vrider sina händer.
Det var då det oväntade inträffade! Portugals bidrag, framförd av sångaren Salvador Sobrall, lyckades få ojämförligt flest röster från både experterna och miljonpubliken i hela Europa och Australien.
Jag kan inte tolka det på annat sätt än att människor tröttnat på att schlagerfestivalens fokus ligger på de hysteriskt spektakulära scenerierna istället för på ett genomarbetat och genuint musikskapande.
Glädjande för en retrotant och musikant från Malå.
Christina Ohlsson
Mitt i detta kaos stiger en ung man in med spretig frisyr och illasittande kläder.