Sedan jag flyttade till Uppsala så är jag bosatt i Flogsta, en stadsdel ungefär tre och en halv kilometer från centrum med drygt 7 000 invånare. Vi är alla tätt packade i 16 höghus med rum i korridor och en del låghus med lägenheter. De flesta som bor här är studenter, många dessutom utbytesstudenter som endast är här i några terminer. Det är en salig blandning människor tätt inpå varandra och en minst sagt intressant kultur.
En stor del av denna märkliga kultur är Flogstavrålet. Varje kväll klockan 22 så finns det en öppen invit till alla flogstabor att glänta på sitt fönster och delta i ett väldigt forntida gallskrikande för att avsluta dagen. Perfekt om du har byggt upp en reservoar av stress eller ångest över vardagsmoment som plugget, det tomma banksaldot eller att sommaren officiellt är över och att det nu väntar sex månader av snuviga näsor, totalt mörker och daglig existentiell kris.
En stor del av denna märkliga kultur är Flogstavrålet.
För alla som inte är vana och befinner sig i trakterna vid tiosnåret så väntar en stor överraskning. Plötsligt ekar hundratals gällande frustrationsskrik från alla håll och kanter, likt jordens undergång. Tro mig ni behöver endast uppleva vrålet en gång för att inse att det finns en del inneboende ångest som måste släppas loss hos slogstaborna.
Jag har dock en bekännelse att dela med mig av. Jag har hittills aldrig deltagit i Flogstavrålet, och nu känns det nästan som att det är för sent att gå med i gänget. I början var jag för blyg, jag kände mig inte som en nog äkta flogstabo för att vråla. Men med tiden rullade tentorna in och behovet av att helt enkelt skrika sig hes kröp sig slugt fram. Men jag tog aldrig steget, så nu så står jag där vid det stängda fönstret och lyssnar avundsjukt på mina lite mer förhistoriskt lagda grannar som unnar sig ett gallskrik för att avsluta dagen och drömmer mig vidare till dess att jag ska våga delta.
William Johansson