Hellre uppäten av räven än ett förvildat liv i snö och kyla. Det är vad vi hoppas på. Visst är det hårt, men det vore det bästa.
”Eftertanke”, säger han. ”Tänk om vi hade gjort det här redan i somras när vi fick veta att någon hade käkat upp grannens fiskrens nere vid sjön.”
Ja, tänk om vi hade tänkt redan då.
Det här trodde vi inte om oss. Att vi skulle sällas till den grupp av människor som inte lyckas ta vara på sin egen katt. Ingen gillar sådana som oss. Alla pekar finger åt oss. Skam över våra syndiga huvuden. Och det är ingen idé att förklara heller, allt känns ändå som tvivelaktiga bortförklaringar. Som det här till exempel:
Att han var en förvildad hittekatt redan när vi fick honom, men att det ändå funkade så himla bra i två år.
Att det gick så bra att ha honom i sommarstugan sommaren innan. Han kom hem och käkade varenda dag. Sov inomhus på nätterna, åtminstone när det regnade. Jagade runt som en tok ibland och höll det egna reviret rent från grannkatter. Uppvisade ett normalt kattbeteende i alla avseenden.
Att det inte skulle gå bra sommaren därpå, det gick inte att föreställa sig innan.
De tre första veckorna gick det också hur fint som helst. Han åt och sov och jagade förmodligen en och annan råtta, men kom inte hemdragande med något lik, tack och lov, så det var inte lätt att veta hur det egentligen var med den saken.
Så där höll det på till vecka fyra. Då kom han inte hem alls.
Som vi letade. Som vi ropade. Som vi skramlade med torrfoderburken.
Ingen reaktion.
”Det är ju sommar”, sa vi till varandra. ”Det är ju varmt, han är van att klara sig själv, han kommer nog fram så småningom om inte räven eller örnen eller en bil klippt honom för gott.”
Så kom hösten, inte ett livstecken. Så kom vintern, inte en svanstipp. Tills en herre i en grannby några kilometer bort ringer och berättar att en vildkatt smyger kring hans hus och river sönder soppåsar.
Hyr omedelbart en kattfälla som ställs i telefonörens garage. Hoppet om att kanske få tillbaka en levande katt börjar spira så smått. Tills det ringer igen och vi får höra att en fullkomligt oskyldig grannkatt gått i fällan, fått panik och rivit tassarna blodiga mot stängerna.
Den vilda katten - som kanske är vår, kanske inte - har inte visat sig på flera dagar.
Och nu är en annan kattstackare skadad bara för att vi trodde att vi hade kommit på något riktigt smart.
Vi skulle ha satt ut fällan redan i somras, då när fiskrenset försvann.
Eftertanke, som sagt.
"Som vi letade. Som vi ropade. Som vi skramlade med torrfoderburken."