Så här ska ett rökrum se ut. Aaahhh ... visst ser de ut att njuta i fulla drag.
Gissa vem som fyller 62 i mars. Kan det vara jag? Ja, det är det!
Utan att jag har ingripit det allra minsta så bara händer det. På nattduksbordet ligger det en mörk decemberkväll en bok med titeln ”Den mogna människan”. Pärmen pryds av en schackrutig uggla. Det är bara det att rutorna är trekantiga. Detta faktum, plus så mycket annat som bara sker per automatik, kan jag inte göra ett dugg åt. Det bara är. Precis som det faktum att det bara är den sista tredjedelen som återstår av livet - eller fjärdedelen, eller femtedelen - ingen vet. Det enda jag verkligen vet är att den där slutdelen måste fyllas med något väsentligt.
Så vad suktar mitt alltmer mognande seniorhjärta efter allra mest när ännu ett oundvikligt årsskifte står på tröskeln och stampar?
För det första hoppas jag att vi som tillhör den icke statsbidragsberättigade organisationen VSFLSS, Vi Som Fortfarande Läser Sigge Stark, kan mötas på något lämpligt ställe och läsa högt för varandra ur våra favoritromaner av ovan nämnda författare. Själv är jag fortfarande på jakt efter "Guldkungen", med ett riktigt tidigt tryckår och i ett halvfranskt band.
"För det andra har jag också, så ickerökare jag är, börjat längta efter att få umgås med riktiga rökare i ett väl inpyrt rökrum."
För det andra har jag också, så ickerökare jag är, börjat längta efter att få umgås med riktiga rökare i ett väl inpyrt rökrum: Fast ännu hellre i en elegant röksalong med nersuttna skinnfåtöljer och en brasa i öppna spisen. Det är något med rökdimman och den fria samtalstonen, oss beroende emellan, som lockar.
Dock krävs det att först hitta en skyddad vrå, skönt befriad från gnälliga grannar. Samt att fylla denna vrå med klassiska rökutensilier som skapar den rätta 60-talsstämningen. För det är ju den jag eftersträvar allra mest. Med ett antal mörkgröna, mörkblå och mörkröda askkoppar i extra tjockt glas (så tunga att man skulle kunna slå ihjäl sin nästa med dem, som morsan skulle ha uttryckt saken) och med svart kaffe i små mockakoppar (extra tunnväggiga för den rätta känslans skull) så borde det gå att uppnå ett debattklimat lika fritt svävande som en perfekt formad rökring.
Rökklubben The Talking Smokerings (De Talande Rökringarna) som samlas för att blossa, sippa på sina guldkantade koppar och låta tankarna flyga och fara helt fritt. Det är vad jag vill ha allra mest just nu.
Enligt mitt förmenande så får klubben gärna ha sitt veckosammanträde på söndagseftermiddagar. Klockan 13-16 känns som en lämplig tid att vara tillbakalutad på.