Jag har svårt för storslagna hyllningar av nyligen bortgångna artister.
Särskilt alla dessa glorifierade påståenden om deras ofelbara liv och oförglömliga gärningar. Det känns ojämlikt och fel.
Det finns så många i vårt samhälle som gör så bra och viktiga jobb, utan att bli omnämnda över huvud taget.
Vi brer gärna mera grädde på tårtan.
Men nu blev det så att Jerry Williams och Lill-Babs klev av scenen för gott. Mulade, som Jerry (Erik Fernström) skulle ha sagt.
Och plötsligt kändes det som tomt på något sätt. Och det särskilt Jerry Williams jag tänker på. Det inträder något som liknar saknad i vetskapen att aldrig mer få se honom gunga med höfterna, lätt framåtlutad, med ena handen kupad bakom örat som om han försökte fixa egen medhörning, skrynkla ihop ansiktet, svettas floder och skälva med hela huvudet. Live alltså.
Vilket ös det blir i himlen när Jerry, Lill-Babs och Elvis rockar loss!
Inte heller höra honom vibrera sitt ”did I tell you that I lööv you…” eller stönande ”workings class hero”, med en arbetarklassens övertygelse från scenen, från botten av honom själv.
Han gjorde det han var mästerlig på. Det fanns inget tvivel om att musiken var hans största och starkaste uttryckssätt. Han förblev den han var, utan divalater. Det är stort.
Jag träffade honom en enda gång backstage under min tid som journalist. Bad honom berätta om sig själv förstås.
Blev nobbad på den punkten. ”Vi pratar om hojar i stället”, tyckte han och gick igång på ämnet motorcyklar med sin säregna slang. Jag fattade ungefär hälften.
Det var sommar. Det var i Norsjö. Det var massor med folk som kommit för att gunga med i hans rock ’n roll. Det var fullt ös för alla åldrar. Och det var ett tag sedan.
Nu har jag uppmärksammat en av de redan sedda, brett på ett lager grädde.
Men tänk vilket ös det blir i himlen nu när Jerry, Lill-Babs, Elvis, och alla andra möts och rockar loss!
Ja tänk!
Britta Stenberg