På det lilla fikabordet framför mig stod både kaffe, te och någon smörgås som ännu inte hade blivit uppäten. Det var rast på jobbet och så fort vi gått in i fikarummet hade en efter en kastat upp sina telefoner från sin ficka och knappat in lösenordet. Snart började dock några försöka återfå kontakten med de som fastnat i något spel, sms eller på nätet. Någon utbrast: “Det är ju som om ni är små flugor som helt självmant flyger in i spindelns nät och sen inte pallar ta er därifrån”. Alla skrattade och försökte lägga ifrån sig telefonerna för några minuter.
Efter att ha smuttat lite på sitt te säger en av mina kollegor: “Jag gillar inte ens mobilen. Jag blir så himla stressad av den och jag vet att jag är beroende av den, trots att jag verkligen inte vill vara det. Jag går och kollar på den så fort jag har minsta möjlighet till det”. De andra nickade igenkännande, en av dem kollade skamset upp från telefonen och någon skrattade igenkännande.
Kollegan börjar prata igen och säger: “Jag brukar fundera på hur jag ens ska klara en dag utan den? Vad skulle jag då hitta på? Vad skulle ni hitta på om ni blev utan telefonen en hel dag?”. Svaren varierade. Vissa såg det som ett tillfälle att ta det lugnt, göra det som de annars prioriterar bort, medan någon sa att det förmodligen skulle sluta med att hon sprang till närmsta telefonbutik för att köpa en ny.
För att få mer klarhet så tog jag med mig frågan till min lillasyster som knappt lyfte blicken från telefonen när hon svarade: “det kommer aldrig hända”. Jag var dock ihärdig och frågade igen för att få ett mer utförligt svar: “Jag skulle fixa det på något annat sätt, typ låna surfplattan”. Då frågade jag om det inte är så att hon kan se det som ett tillfälle att göra annat och slappna, vilket var helt otänkbart. “Jag är avslappnad när jag har telefonen, det är ju en stress att vara utan den”, sa hon och skrollade vidare i nyhetsflödet.
Lina Andersson
”Så fort vi gått in i fikarummet hade en efter en kastat upp sina telefoner.”