Karriärcoachens logg: Del 60
Fick ett mejl idag: Jag vill meddela att vi nu har, efter att antal intervjuer, valt att gå vidare med en annan kandidat för tjänsten som … Men tack för ditt intresse, och …
Nä. Ett nej tack, känns inte som ett tack.
I läget som arbetssökande kan de där nej, tackmejlen, ofta månader efter man sökt jobbet, lätt få en att resignera. Mejl som känns … hårda. Kalla.
Statistiken säger att en person som avslutar en anställning mot sin egen vilja har revanschlusta, självförtroende och handlingskraft i ungefär nittio dagar. Första lediga veckan kanske man softar lite och tar lite egentid.
Sedan sätter man igång och kontaktar vänner, företag och sprider nyheten om att man är tillgänglig för andra att anställa.
Det går ofta rätt lätt och kan till och med kännas lite spännande - det är en förändring på gång, men man vet inte vad det kommer bli till slut.
Om man fortfarande inte hittat rätt inom dessa tre månader brukar självförtroendet sjunka markant, man drar sig för att kontakta folk och börjar fundera på vad det är som är fel med en. Eller andra. Det mesta känns jobbigt
En vän var i den situationen nyligen men har nu hittat rätt. Det brukar lösa sig, men det kan ta olika lång tid.
Att söka jobb är ett jobb i sig. Ett målmedvetet arbete. Ett nej, tack är en erfarenhet att lära av och inte ett personligt misslyckande.
Det nej, tackmail jag fick idag tog inte så hårt. Jag brukar skicka lite CV nu och då för att testa lite olika sätt att formge och formulera handlingarna och att se hur de tas emot i olika branscher och organisationer.
Alltid lär jag mig något. Till exempel att nej, tackmejl är betydligt lättare skaka av sig när man hukar sig bakom :
”Äh, jag ville ändå inte ha det …”
Men det kan ta olika lång tid. Att söka jobb är ett jobb i sig.