Karriärcoachens logg: del 32
År 2016. 47 år.
Det låter konstigt. Om ens ålder signalerar någon form av identitet så känns siffran rätt besynnerlig. Generationen före oss 60-talister var i mångt och mycket vuxna vid 20 års ålder, gamla vid 30 års ålder och färdiga med pusslet vid 40 års ålder. Jag är fortfarande ung och har många bitar kvar att lägga.
Där generationen före satsade på mer materialistiska statusprylar som egen villa, stuga, husvagn och gärna en utlandssemester varje år har vår generation en mer personlig agenda. Det handlar mer om oss - vem vi är och vad vi gör - som betyder något. Känslan är att 40-talisterna möjligen gick på dans en gång i kvartalet medan vi alltjämt hänger med kompisgänget på krogen stup i kvarten. Dessutom ska vi sköta vår egen träning. Och gärna leda någon av barnens aktiviteter. Och ha ett spännande jobb. Och att lägga ut allt på Facebook. Det är våra statusprylar. Vi ska inte ha. Vi ska vara och göra. Och synas. Högsta trappsteget i Maslows behovshierarki. Självförverkligande.
Vi tilläts skjuta upp vårt inträde i vuxenlivet eftersom generationen innan hade ordnat det så bra för oss samt att det inte var några större problem att skaffa sig ett jobb ifall man kände för det.
Staffan Westerberg har fått klä skott för att ha sabbat en hel generation med pannkakor och "storpotäter", men frågan är om inte Olof Landström/Peter Cohen med serien om Ragnar - farbrorn som inte ville va stor, har påverkat oss mest?
För vi 60-talister fortsätter alltjämt tänja tonåren till bristningsgränsen och le så det blänker. För vi vet. Age is still an issue of mind over matter. If you don´t mind, it doesn´t matter.
Stefan Berg
Vi ska vara och göra. Och synas. Högsta trappsteget i Maslows behovshierarki. Självförverkligande.