Den äldre mannen har stått på andra sidan gatan en god stund, stått där och studerat hur jag river bort rutten panel på fasaden som vätter ut mot gatan. Till slut släpper han ifrån sig en enda mening som på många sätt beskriver läget alldeles förträffligt. ”Gammhusa ger som dynghögar´n. Ju mer du rör uti dem, ju värre lukt he”.
Det är några år sedan nu, som stora huset renoverades, och under semestern skulle gårdshuset få sig en rejäl ansiktslyftning. När första ribban bryts bort frågar jag mig själv: ”Hur illa kommer gårdshuset att börja lukta?”
Fukten från en undermålig hängränna har inte bara förstört en bit av ytterpanelen, fukten har även letat sig vidare in och angripit såväl syllring som trossbotten.
Jag sätter mig i trädgårdsmöbeln och tänker, så här illa behövde det väl ändå inte stinka? Vi som ”bara” skulle måla om. Nu står vi med ett stort hål rätt in i trossbotten. Kanske skulle jag riva hela rasket och bygga nytt? Att gå från en lägenhet i gårdshuset till två? Det vore ett ekonomiskt lyft.
Jag låter blicken glida över trädgården som fortfarande till stora delar är intakt sedan husen byggdes. Jag tittar på båda husen, som med sina små detaljer ändå tydligt vittnar om den byggnadsstil som rådde i Sverige mot slutet av 20-talet.
Motvilligt ställer jag mig på knä framför det gapande hålet för att skotta sågspån. Då upptäcker jag att sågklingan, som sågade panelen för nästan 90 år sedan, den klingan hade en enda krokig tand. Den har nämligen återkommande rispat ett tydligt cirkelformat sträck på samtliga plank.
En krokig tand på en sågklinga för länge sedan är också allt som behövs för att energin skall återvända, energin och viljan att försöka bevara och återskapa så mycket som möjligt av en miljö som blir allt mer sällsynt i vår stad.
Trädgårdsstaden Skellefteå.
Mikael Karlsson
Kanske skulle jag riva hela rasket och bygga nytt?