New York. Nog hade jag mina förväntningar men att anlända till denna stad var som att komma in en helt annan värld. Detta insåg jag redan när jag kikade ut genom det lilla fönstret på planet när vi flög in mot staden. Att se New York på avstånd var magiskt, men bättre skulle det bli.
Jag anlände väldigt tidigt på morgonen. Inte ens Stockholm är speciellt livat den tiden på dygnet. Men här var det andra bullar. Det var fortfarande mörkt, men trafiken var vild och alla ljus från diverse skyltar fick mig att vakna till. Det hade lika gärna kunnat vara en fredagskväll så vitt jag hade kunnat bedöma. Inte ens mitt hotell i centrala New York med flera centimeter tjocka glasfönster kunde hålla ljuden ute. Det var svårt att somna men jag kunde inte avgöra om det var på grund av trafikens alla ljud eller min egen puls.
För New York har sin alldeles egna puls. Ta den såkallade Stockholmstressen, multiplicera med 100, men lägg till en sorts lugnande musik i bakgrunden. New York blir aldrig för mycket, bara tillräckligt för att slå ut andan på en lite då och då. Vilket är mer än okej.
Min weekend i detta land bestod mest av möten och många timmar i musikstudion samt danslokalerna, men jag hann ändå se tillräckligt mycket för att inse att New York förmodligen är min favorit plats i hela världen. Med en utsikt mot Empire State Building, Hershey choklad i munnen och den optimistiska livfulla andan runt mig så kunde jag inte vara lyckligare.
Men New York tvingar en även att se sanningen i ögonen. I varje gathörn satt det någon stackare i smutsiga kläder med skyltar vars texter träffade mig långt, långt där inne. På gott och ont lämnade jag staden som aldrig sover med ett nytt perspektiv. Taylor Swifts låt ekar i mitt huvud. ”The lights are so bright but they never blind me.”