Supervalåret 2014 innebar ett konstant flöde av delade artiklar på sociala medier. Alla ville visa sin åsikt om allt. Alla kommenterade allas åsikter och resultatet blev ett tjockt lager av ångande diskussioner.
Jag delade friskt med mig av artiklar som stödde mina åsikter. Jag kommenterade, gillade och delade andras åsikter som stödde min övertygelse oavsett om mina vänner var intresserade av att veta detta eller inte. Det var vår förbannade plikt som medborgare i ett demokratiskt land att engagera oss och visa vårt intresse, ansåg jag och många med mig.
Mitt nyhetsflöde bestod av ett aldrig sinande flöde av nyhetsartiklar uppblandat med någon bild på en gullig, nyfödd bebis eller träningstips.
När valresultatet presenterades var jag spyless på åsikter. Inte minst mina egna. Beslutet att avgifta mig från delningshysterin kändes som ett av de klokaste beslut jag tagit. Jag bestämde mig för att tänka efter både en och två och tre gånger innan jag tryckte upp mina åsikter i ansiktet på folk.
Och, vet du? Med detta sagt, så ska jag även ta en paus från krönikeskrivandet. Jag är glad och tacksam över att du har läst det jag skrivit och över att du har valt att ta del av mina åsikter, men nu ska även du få en välbehövlig paus från dem. Jag lovar inte att jag aldrig kommer tillbaka, men nu ska någon annan få chans att tycka till i denna kolumn på fredagarna.
Så, lev och må väl kära läsare! Jag önskar dig ett fortsatt trevligt år med mycket skidåkning, varm choklad och så småningom sol, värme och bad. Vem vet, vi kanske ses igen här på vänster sida av fredagstidningen.
Det kändes som ett av de klokastebeslut jagtagit.