Folk från sydligare trakter tror ofta att Sollefteå och Skellefteå är samma stad. ”Skellefteå ligger längre norrut och är den där gropen man passerar när man kör mellan Umeå och Luleå”, hörde jag en man förklara. Men det finns ju ingen anledning till varför ”Staan” skulle vara sämre än Luleå och Umeå, även om det kostar på att jobba bort ett lillebrorskomplex. Kommunen har god ekonomi, ett ishockeylag med fashionabel lada och snart både ett gyllne kulturhus och en gigantisk batterifabrik. Det är bara att gratulera även om alla innevånare inte stämmer in i hyllningarna.
Utflyttad och med utsikt från ett annat landskap har jag förstått att min gamla kommun har åderlåtit kulturskolan på både pengar och personal. Barn från ytterområdena måste sluta med sina instrumentallektioner och pedagoger tvingas arbeta eftermiddagar och kvällar. Med ett påkostat kulturhus i händelsernas centrum klingar nedskärningarna både falskt och ostämt i mina öron.
Jag tror att vi är många som undrar om budgeten för den mjukvara som ska fylla kulturhusets gyllne krus kommer att vara i paritet med den exklusiva fasaden.
Som av en händelse kom jag att tänka på Gustaf Frödings kända dikt "Idealism och realism" ur ”Nya dikter” utgiven 1894:
”Strunt är strunt, och snus är snus, om än i gyllne dosor, men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”
Jag har upplevt många livskraftiga och doftande rosor på Nordanå, som i det här sammanhanget får symbolisera det spruckna kruset. Jag tror att vi är många som undrar om budgeten för den mjukvara som ska fylla kulturhusets gyllne krus kommer att vara i paritet med den exklusiva fasaden. Tänkaren och humanisten Tage Danielsson skrev en fortsättning på Frödings dikt med ett budskap som manar till eftertanke. Om jag tillåter mig att byta ut ordet ”sprucket” mot ”gyllne” blir ordalydelsen följande:
”En vacker vers som blev till grus, en illusion som brast, ty rosor i ett gyllne krus, kan vara utav plast.”
Christina Ohlsson