Höstens antågande betyder inte bara att man kan tända fler lampor och välja varmare tröjor, det är också en utmärkt årstid för att spela sällskapsspel. Och om man vill kan man utan större ansträngning välja bort klassiker som Yatzy och Uno och göra sina egna spel istället.
Genom årens lopp har jag faktiskt gjort några stycken och det som finns i flest exemplar och fått bäst spridning gjorde jag tillsammans med min kusin Carro för nästan 20 år sedan.
Med mormor och morfar och deras sex barn som utgångspunkt skapade vi ”Släktspelet” – ett spel som funkar både som Memory och ”Finns i sjön” och det gäller kort och gott att samla ihop de olika familjemedlemmarna.
I den första upplagan ingick tre ur varje familj – mamma/pappa och så dotter och son – och alla familjer fick sedan varsitt spel i julkapp. Jag tror i alla fall att de flesta blev glada, till och med morbrodern som på grund av våra usla teckningskunskaper fått en böldliknande kind. Kanske kan ett plåster på såret vara att han för evigt kommer vara yngre än 35?
En annan morbror var då garanterat nöjd, för efter några år önskade han en fortsättning så att alla skulle få ha sin bricka med i spelet. Vi spelmakare gjorde vårt bästa och efter ett tag var ännu en julklapp fixad, den här gången med specialkort som den magiske mästaren Andreas och den busige Emil.
Nu är det väldigt längesedan den senaste versionen av ”Släktspelet” kom, men det mest geniala med just den spelidén är att den aldrig blir gammal. Tvärtom förnyas den hela tiden tack vare ett växande släktträd, så kanske blir det en tredje upplaga med kusinbarnen. Och eftersom att de äldsta är fyra–sju år gamla så kan de nog rita sina egna spelbrickor med minst lika gott resultat som om jag och Carro skulle göra det.
Det mest geniala med spelidén är att den aldrig blir gammal.