”Hon är lite speciell.” ”Han är annorlunda.” Hur kan dessa ord fått en sådan negativ innebörd? Jag har alltid tyckt att människor som sticker ut från mängden är intressanta. Tycker det är modigt att våga vara sig själv. Det är roligt då människor klär sig i ovanliga kläder, lyssnar på ovanlig musik eller har ovanliga intressen. Jag gillar att lyssna på någon som pratar om det den tycker om, inte för att jag tycker om samma sak utan för att jag blir glad av att höra någon brinna för något. Någon som berättar med intensitet, iver, med känsla.
Jag har en kompis som vill bli arkitekt. Hon älskar att prata om hus. Jag har inga drömmar om att bygga hus, ändå är det intressant att lyssna på henne. Just för att hon brinner för det. Många verkar dock tycka att allt måste vara så normalt som möjligt. Annars blir det skitsnack.
Som jag skrivit tidigare vill jag bli författare. Jag älskar att skriva. Bland det bästa är att skriva personbeskrivningar, hur man genom att skriva några rader kan måla upp en hel bild. Skapa en hel person. De bästa karaktärerna är de som sticker ut från normen. Vad normen är går att diskutera, men jag tror att ni förstår hur jag menar. Karaktärer som ser ut eller beter sig annorlunda än vad som förväntas av dem.
Kolla på Saga Norén i serien bron, Harry Potter i JK Rowlings böcker, Gustav Svensson i serien Svensson Svensson eller för all del katten Gustav. Alla är de älskade rollfigurer, och inte hade Saga Norén blivit lika hyllad om hon varit en helt ”vanlig” polis, och det hade knappast blivit en serie som Svensson Svensson om inte Gustav varit som han varit.
När jag skriver vill jag fånga upp de små detaljerna som gör en människa unik. Jag tycker det är synd att människor i verkliga livet inte kan få vara ”annorlunda” och ”speciella”, bli älskade för de personer de är, inte hatade för det som de kunde ha varit.
Johanna Vetander Wallmark
De bästa karaktärerna är de som sticker ut från normen.