Under våren har vi återupptagit kontakten med två gifta par som var våra bästa vänner under vår studietid i småstaden Umeå på 60-talet. Vi har träffats sporadiskt under årtiondena men nu hade det varit ett långt uppehåll, trots att vi alla bor på orter i Västerbotten. Med glädje och spänd förväntan hade vi stämt träff på en restaurang i den växande universitetsstaden, och redan i telefonen oroade vi oss för att vi inte skulle känna igen varandra. Vi undrade om vi kanske skulle gardera oss med en röd nejlika i knapphålet.
Det var nu inget problem att hitta varandra, och konstigt nog kändes det omedelbart som om tiden stått stilla. Efter alla år var vi naturligtvis inte helt oförändrade, men i varandras ögon näst intill. Frisyrerna med glänsande silverstrån, de fördjupade skrattrynkorna och ett och annat extra kilo skvallrade om att det gått en tid sedan vi senast sågs. Det som omedelbart försatte oss ett halvt sekel tillbaka i tiden var samma röster, samma kroppsspråk och samma skratt. Och alla gemensamma minnen! Vi hann avhandla allt från våra ungdoms fester fram till dagens feminism.
Om tiden går fort i vanliga fall, försvann tre timmar vid restaurangbordet blixtsnabbt, och vi hann långtifrån säga allt som dök upp i nostalgiminnet. Innan vi skildes bestämde vi datum för en ny träff. Till min förvåning var det faktiskt någon mer än jag som plockade fram en gammeldags almanacka för att med något så antikt som en vanlig kulspetspenna göra en anteckning om ett nytt datum.
När vi gick därifrån tänkte jag att jag nog måste skaffa mig en sådan där smart och digital "klösbräda". Anledningen är att för oss 40-talister, vi som fortfarande är en del av den snart upplösta "jätteproppen Orvar", lär livet börja efter 70.
Christina Ohlsson
Efter alla år var vi naturligtvis inte helt oförändrade.