Där satt de, Pulver-Johan, Kanyl-Krille, Balkböjar-Tomas och Tobbe Epoxi. Tillsammans hade de (med skiftande framgång!) över 150 års erfarenhet i branschen. Samtalet handlade mest om forna bedrifter, men även gamla synder och misslyckanden. Ärade namn nämndes och gamla hjältar höjdes till skyarna, men verklighetsförankringen var förvånansvärt hög. Ett antal vandringshistorier fick sin förklaring. Som t ex Mysteriet med Jerkas frukostbord och mini-kinapuffen, eller när Ruck-Ola smet med degen. En stor mängd information bytte ägare, information de alla visste att de skulle kunna ha nytta av i framtida operationer. Men mest av allt satt de där och frossade i minnen, minnen från lika fornstora som svunna tider. Regnet utanför deras tillhåll vräkte ner som vore det Syndafloden 2 - It Rises Again! Men det stoppade inte de fyra ärrade veteranerna.
Till slut var dock alla minnen redovisade, alla historier berättade och allt som fanns kvar att göra var att börja avhandla kvällens tillslag. En noggrant utmejslad plan hade arbetats fram under de senaste veckorna, scheman hade samordnats och klockor synkroniserats. Investeringarna vad gällde hårdvaran låg på ett minimum då många av de gamla redskapen fortfarande var i drift och användbara eller hade uppgraderats genom åren, men när det gällde mjukvaran, själva substansen, så var där inget annat att göra än att skapa ett nytt program, även om delar av det var av gammalt datum.
Ja, ungefär så här kan det gå till när ett gäng musiker som inte spelat tillsammans på 35 år återförenas för ett gig på en privat fest. Fruktansvärt roligt, oerhört intressant men framförallt en rejäl insikt i att man inte längre är 25 år gammal. Eller 35. Eller ens 45.
Tack, grabbar!!
Torbjörn Häggmark
Ett antal vandringshistorier fick sin förklaring.