Tennisbollen kommer med en perfekt överskruv. Just när den ska segla förbi baslinjen, utanför spelplanen, dyker den kraftigt och träffar krysset. Sedan dundrar den in i det metallnät som är bakom mig. Otagbart och vackert. En publik hade applåderat och jublat. Samtidigt sätter slaget punkt för den här dagens spel. Jag är besegrad och utslagen.
Och det är inte lika fint. I alla fall inte för mig. Jag grattar snällt till segern. Men samtidigt väller ilskan fram i bröstkorgen. Jag slänger racketen hårt, allt vad jag har, in i väskan som vattenflaskan ligger i.
Hade det inte varit socialt oacceptabelt hade jag gärna slagit sönder det i bitar och sedan bara gått därifrån och skrikit ut min ilska. Egentligen ska det här bara vara en trevlig match mot en kompis. Men under senaste året har jag haft väldigt svårt för att förlora.
Dagen efter spelar vi pingis, och kanske ska jag få min revansch. Men jag blir utklassad. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Åka hem och grina på soffan? Som ett gnälligt barn.
Senast jag reagerade så här var jag liten. Jag hatade att förlora. Jag älskade att segra. Men det var också min största styrka, som gjorde att jag gav allt varje gång och utvecklades. Men någon gång i tonåren försvann tävlingsinstinkten. Jag brydde mig inte längre. Kanske spelade det roll att min största supporter, pappa, hade dött.
Under senaste året har livet varit bra. Jobb och privat. Det mesta är i balans. I samma stund har urkraften kommit tillbaka. Den som pushar mig att gå in med 150 procent i varenda boll. Och jag är så glad för det.
Det måste vara något bra. Det betyder nog att jag inte har så många tunga bekymmer att tänka på. En betydelselös tennismatch kan vara viktig. Glöden är tillbaka. Jag vill vinna igen!
Jonas Andersson
”Hade det inte varit socialt oacceptabelt hade jag gärna slagit sönder det i bitar”