Kvällen innan hade jag sett en spännande deckare på teve. Ett drama där kidnappare använde sig av en vit skåpbil för sitt brott.
Jag stod vid fönstret och såg en vit skåpbil svänga upp på min gård.
Nummerskylten lyste gul och svart. Fantasin kom i rörelse. Hjärtat bankade. Bilen parkerade jämsides med mitt garage. Jag såg tre män med bad-guy utseende spana mot huset. Öppna sidorutor.
Äsch, jag går ut och hör vad dom vill, bestämde jag. Jag som vill tro alla om gott. Men hejdade mig. Ur kidnappningssynpunkt vore det väl idiotiskt?
Så jag fegade ur. Låste dörren och höll hårt i mobiltelefonen. Fladdrade med gardinerna för att visa att någon var hemma. De tre mystiska männen satt kvar i bilen och stirrade mot huset.
Jag antecknade signalement, skrev av registreringsskylten. Det gick en dryg timme. Det enda som saknades var spänningshöjande bakgrundsmusik.
Minnet bläddrade friskt bland alla thrillers jag sett. Nu satt de där, glodde, avvaktade, planerade …
Skulle jag ringa polisen? Fast … anmäla vad då? Samtalet gick i stället till en bekant i byn som lovade komma. Medborgargardet var aktiverat.
Precis då lämnade den vita bilen min gård.
Avbokade min hjälpare. Ringde 114 14. Den storstadspräglade poliskvinnan tycktes ha sett samma filmer som jag eftersom hon utbrast: Så hemskt, bor du i skogen! Hon lät uppjagad.
Jag lugnade henne med att det normalt sett är tryggt i glesbygd och särskilt här i Norrlands inland. Vi hjälper varandra. Grannsamverkan, vet du.
Hon konstaterade att skåpbilen var falskregistrerad och varnade mig på skarpen.
Vilket ärende männen hade, får jag aldrig veta. Ett år har gått, så händelsen får nog betraktas som enstaka.
I själva verket hade ingenting hänt. En bil stod på min gård. Inget mer.
Men, min vilja att välkomna världen hade utmanats.
Det måste bero på filmerna.
Britta Stenberg
Jag såg tre män med bad-guyutseende spana mothuset.