Det är en riktigt dålig dag. Ibland är det bara så. Det är något i livet som skaver och regnet öser ner, men lunchen är god och sällskapet det bästa.
Vi äter krämig räksoppa och som vanligt gör hon att jag känner mig som mest sedd, när jag i övrigt känner mig som mest osynlig. Jag lämnar lunchen en timme senare, det regnar fortfarande, men livet har slutat att skava.
Det är som om någon smörjt in mig med en riktigt härlig hudkräm, för allt känns lent och mjukt igen.
Hon har sett mig och funnits med mig länge. I en hel massa år och jag vet inte exakt när allt började.
Kanske var det de mörka vintermorgnarna, när hon körde en omväg och hämtade upp mig på väg till jobbet, i en tid då världen var upp och ner och ingenting var som det skulle.
Kanske var det då, när snön yrde och jag var höggravid, som jag insåg att hon var en person som jag skulle hålla hårt i och inte släppa. Då hon lyssnade och kom med kloka ord och gav mig en välbehövlig känsla av att hon fanns där för mig. Kanske var det då vår vänskap började.
Åren har gått och vi likaså. Livet har hunnit ta många vändningar för oss båda och mycket av det som fanns förr finns inte nu. Vi jobbar inte längre med varandra, för hon är där och jag är här. Den vardagliga vänskapen har bytts mot något annat.
Det som är kvar är dock samtalen om det allvarliga och viktiga, men även om det riktigt oviktiga och slamsiga. Genom åren har vi verkligen delat alla livets känslor och kanske är det alla dessa känslor som lett fram till det vi har idag.
För det vi har är en vänskap, där hon ibland irrar runt tillsammans med mig, men oftast vägleder mig när jag gått vilse.
Där hon stramar upp och säger de riktigt obekväma sanningarna, men även lyssnar och säger det jag verkligen behöver höra.
Det är en vänskap som får livet att kännas lent och mjukt, precis som en riktigt härlig hudkräm.
Sofie Hedman
Vi två hardelat allalivets känslor och kanske är det som lett fram till det vi har idag.