Hon skickar en bild på soffan som hon har fått. Den är pastellfärgad och har ett diffust mönster. Den köptes under en tid som var allt annat än designinriktad. I alla fall om man tittar på den genomsnittliga familjen och deras hem. Skulle det köpas soffa, så köpte man den soffa som fanns inne i affären och som säljaren rekommenderade. Man åkte inte runt överallt och kollade priser, tygkvaliteter och inverkan på miljön – något som soffköpare av idag kan lägga orimligt mycket tid på. Tro mig, jag vet.
Hemmen var helt enkelt hem som fylldes med arvegods och saker som av olika anledningar bara hamnat där. Man fyllde sina hem med saker som man tyckte om och inredningstidningarna och inredningsprogrammen fanns bara i framtiden. Vi som växte upp då hörde aldrig våra föräldrar prata om möblering och skulle det renoveras, då var det för att något var trasigt.
Skulle det köpas soffa, så köpte man den soffa som fanns inne i affären.
Min generation har nu vuxit upp till människor som plöjer tidningar och följer Instagramkonton med inredning, vilket är konstigt eftersom vi växte upp i inredningsmässigt oengagerade hem där sofforna kunde vara pastellfärgade med diffusa mönster. Vi har revolterat genom att bli den första generationen som renoverat sönder förhållanden och tömt bankkonton i vår strävan att skapa våra första hem till hem som tål att visas upp. Vi skulle aldrig ens tänka tanken på att köpa soffor som inte passar in, inte ens om de var rackarns fina i affären.
Frågan är vad som kommer att hända med våra barn som har vuxit upp bland nedrivna tapeter och sprungit längs gångarna på Ikea. Barn som lyssnat på föräldrar som pratat om kulörer, material och potentiella utbyggnader. Kommer de att bli vuxna som revolterar genom att bry sig noll och intet om sitt boende? Kommer de att vilja ha det hemma såsom som deras mor- och farföräldrar hade det? I så fall sitter min vän på en skatt vad gäller soffan – bokstavligen.
Sofie Hedman