På skänken under trappen står ett stort fat med rödkålssallad. Ovanpå är granatäpplekärnor strödda och jag fyller på min tallrik med salladen, både en och två gånger under middagen. På bordet är ljus tända och samtalen är lättsamma och djupa på samma gång. Vi är på vift, vi är innebandysupportrar och i helgen bor vi i en källare i en stad långt bort. Vi äter frukostar och vi äter middagar, vi är omslutna av en gästfrihet och en värme som jag kanske saknat mest av allt.
Under lördagen sitter vi i bilen på väg till ännu en match, vi pratar om helgen som vi är mitt uppe i och han menar att det är så rackarns inspirerande att vara här. I deras vardag som vi befinner oss i, i ett hus som inte är vårt eget, finns det så mycket som inspirerar. Det är livet och hur det levs och förmågan att göra något av all tid som vi har, men det är också hur frukosten serveras, möbler placeras och hur saker sägs. Det är rättframheten och det är värmen, kanske visste vi inte att vi behövde detta så mycket just nu.
”Vi har inspirerats mer än vad vi trodde under de dagar som vi varit här.”
Vi pratar ovanligt mycket den här helgen. Dels med de som vi bor hos, men även med varandra. Det är ett nytt år och kanske spelar det roll i allt. Vi pratar mycket om hur vi vill ha det nu och sen. Kanske är vi mottagligare än någonsin, men vi har inspirerats mer än vad vi trodde under de dagar som vi varit här.
Helgen tar slut och vi åker hemåt. Längs mörka vägar kör vi och ingen av oss vill egentligen åka hem. Men hemåt bär det och med oss tar vi inspiration i form av mycket fint, mycket klokt och mycket gott.
Så när jag väl hemma funderar ut vad den kommande helgens middag ska innehålla är i alla fall en sak klar: på mitt middagsbord kommer det att stå ett stort fat med rödkålssallad och ovanpå salladen ska jag strössla granatäppelkärnor. Sedan ska jag även se över livet i stort, men det kanske får ta lite längre tid.
Sofie Hedman