Foto: Bildmontage.
Den grå tröjan ligger slängd i hallen. Kanske har den varit blöt, kanske har den bytts ut mot något som passade dess bärare bättre. Jag plockar upp den och viker ihop den.
Under tiden muttrar jag och suckar en aning och slutligen så sväljer jag ner ilskan som rusar genom kroppen och är nära att nå munnen. Den grå tröjans ägare kommer upp från källaren och när han ser min uppsyn och den ihopvikta tröjan förstår han att det är läge att leverera mjuka ord och fina handlingar.
Jag säger något om hallen som stundtals känns och fungerar som ett förråd, där kläder och sportartiklar samsas om utrymmet med skor och diverse småprylar. Han lägger huvudet på sned och menar att jag bryr mig om oredan helt i onödan.
För vem bryr sig om lite stök? Ingen alls, enligt den grå tröjans ägare.
Nu är det min tur att lägga huvudet på sned och förklara ett och annat. Det finns nämligen minst en person som bryr sig och det är jag.
Varje gång hallen möter mig med stök och bök blir jag en stökig och bökig person inombords. Jag plockar upp och plockar undan, samtidigt som jag upprepar samma sak om och om igen
Nämligen, kan en människa bara få ha det lite fint? Om det nu är så att den människan mår bättre av det. Eller?
Han känner mig väl och kramar därför om mig och säger att han håller med, sedan tar han leende med sig sin tröja ned i källaren. Jag fortsätter att plocka undan i hallen, ställer i ordning skorna och plockar in en bukett med daggkåpor som jag stoppar i den nya vasen.
Jag känner mig tillfreds och nöjd och hinner vara det i cirka noll sekunder, för då kommer nästa slapphänta familjemedlem hem och droppar en jacka på bänken i hallen. Jag hänger upp den, muttrar och suckar.
Sedan tänker jag att det är tur för dem att de i alla fall är gulliga.
Sofie Hedman
För vem bryr sig om lite stök? Ingen alls, enligt den grå tröjans ägare.