Det är varmt ute. Det är även mitt i sommaren och julilyckan har inte alls slagit till trots att halva glädjens årstid snart passerat. Jag sitter vid köksbordet, kaffet har kallnat och korsordet är löst. Kanske har det ena med det andra att göra. Utanför vajar smultronschersminen fram och tillbaka och dess doft kastas in där jag sitter och tittar på ingenting. Älskar doften och skulle vilja kapsla in den för evigt.
Jag ställer undan kaffekoppen och tittar på hunden som ligger på golvet och låtsassover med ena ögat öppet. Jag suckar lite och blickar ut över en gård där lugnet råder. Ingenting händer där ute, men inuti mig är melankolin på besök och den ligger som en filt över mina axlar. Det finns ingen vettig och egentlig anledning till detta, den bara ligger där och tynger ner mina tankar.
Olyckligheten har bestämt sig för att slå sig till ro hos mig under några dagar.
Jag har ingenting särskilt att klaga på, livet är rätt snällt mot mig dessa dagar. Ibland är det bara så här, att olyckligheten bestämmer sig för att under några dagar slå sig till ro i mitt huvud och i mitt hjärta. Den har långsamt borrat sig in och jag har inte ens frågat om den vill stanna.
Några dagar senare ligger jag på en brygga och tittar på en rosa himmel och ett spegelblankt hav. Bredvid mig ligger människor jag älskar och det känns plötsligt lätt att andas igen. Melankolin har dragit vidare och jag vinkade glatt hejdå, men sa kom gärna åter någon gång. För i livets vindlingar måste man tillåta sig att vara lite låg ibland, för att kunna rensa upp och släppa ut sånt som man kanske inte ens visste måste ut. Det mörka måste helt enkelt finnas, för att det ljusa ska synas. Ibland måste man därför sitta och titta på ingenting medan kaffet kallnar, för att senare kunna glädjas stort åt juli och en fin rosa himmel.
Sofie Hedman