Kvällen är ljum och under markisen sitter vi till dess att mörkret lägger sig som ett täcke över trädgården. Vi äter gott som vanligt och hjärtat blir varmt, samtidigt som terrassvärmaren gör oss varma även utifrån.
Samtalsämnena kommer och går, krokar in i varandra och överlappar på ett sätt som det bara gör ibland och med vissa. Vi landar till slut i ett speciellt ämne, som så många andra gånger den senaste tiden. Det är inte bara den här ljumma kvällen och i det här sällskapet som batterifabriken, investeringar och framtidstro gått från tanke till samtal och diskussion.
Det pratas lägenhetsköp och husuthyrning och det googlas på adresser och kollas på kartor. Idéerna och möjligheterna verkar vara lika många den här kvällen som under så många andra kvällar sedan beskedet om batterifabriken kom. Nu verkar allt vara möjligt, allting går. Det ska byggas ut, byggas på och byggas nytt och överallt där det finns stjärterum verkar det finnas möjlighet att placera en batterifabriksbyggare.
Människor pratar helt plötsligt om framtiden på ett helt annat sätt, det finns en ljus syn på mycket som tidigare målats i svart. Barnen kanske inte bosätter sig allra längst bort i världen så småningom, de kanske kommer känna att 0910 är ett peppigt och härligt alternativ ändå. Vi kanske får en tågförbindelse till livet utanför och kanske vill fler flytta hit och faktiskt se varför vi stannat kvar.
Vi spånar och reflekterar och diskuterar oss genom kvällen. Vindarna är ljumma när vi går hem och gatlysena är helt släckta. Vi går försiktigt längs gatorna uppe på berget, vi är mätta och vi är så belåtna. Trots det överväldigande mörkret runt omkring oss känns det ändå rackarns ljust där och då.
Sofie Hedman