Musiken fyller bilen och jag sjunger högt. Det är mörkt ute och jag ska hämta hem de som varit på vift några timmar den här eftermiddagen.
Jag lutar mig fram mot ratten, samtidigt som jag höjer volymen på mig själv och på John Mayer, vars röst jag ackompanjerar när jag nu kör längs Storgatan och över E 4 in mot stan.
Vi sjunger tillsammans, jag och John, och utan att han vet det så betyder hans ord och musik mer än vanligt just idag.
Det är fars dag. Det är november och senhösten gör mig inte gott. Inte det här året heller. Livet blir alltid lite extra skruttigt när oktober ger upp och november står redo att ta över.
Ingenting känns riktigt roligt och jag tycker att jag borde ha lärt mig och vant mig och accepterat det vid det här laget.
Men, det har varit sexton tunga höstar hittills och varje år känns det som om mörkret hånskrattar åt de eviga ljus som brinner i mig och stundtals även på en öde kyrkogård tre mil bort.
Just idag är en sådan dag. Det har varit tårta och presenter, för de pappor som lever och finns runt omkring mig. Men min pappa, han lever inte och därför sjunger jag högre än någonsin i bilen.
För honom och för mig. För allt som inte blev och för det som blev. För avundsjukan och för saknaden. För kärleken och för ilskan. För livet och för döden som inte tog någon hänsyn till just livet. För någonting måste ut och bilen får bli platsen där känslorna får flöda fritt.
Det är fars dag och mörkret inom mig lättar, för musiken har den inverkan på mig. I dag och egentligen alltid.
Jag lutar mig bakåt och låter bilsätets rygg omfamna mig, samtidigt som jag stannar till för att plocka upp de som varit på vift några timmar den här eftermiddagen.
Deras samtal får mig att sänka volymen och musiken som nyss tagit all plats i bilen finns nu bara inom mig.
Sofie Hedman
Min pappa lever inte och därför sjunger jag högre än någonsin.