Han håller fram telefonen och ser nöjd ut. Jag tittar på hans skärm och får se en film som jag inte förstår något av. När filmklippet är slut så tittar han på mig med förväntan i blicken, men tvingas ännu en gång konstatera att jag inte fattar någonting. Jag säger något roligt om min oförståelse och han ler, kanske mest för att han måste. Vi har varit med om det här tidigare och båda två tänker vi förmodligen samma tanke. Nämligen, varför förstår jag inte vad som är så roligt med filmerna han visar?
Det finns ett enkelt svar på den frågan, det skiljer nämligen 25 år mellan oss och jag är hans mamma. Han är tonåring och hans klädval, humor och åsikter förstår jag mig inte alltid på. Många gånger tittar vi på varandra och ler åt den andras dumhet och oförmåga att ta in.
Det är dock viktigt att det får vara så. Jag ska inte förstå mig på allt som han gör, tycker eller tänker, för vi är olika generationer med allt vad det innebär. Han är född i sin tid och jag i min, vi har formats av det som hänt oss och jag vill på inget sätt vara en tonåring idag.
Jag ska inte förstå mig på honom jämt, för vi är olika generationer med allt vad det innebär.
Jag fortsätter dock att titta på de klipp som han visar. Jag förstår dem sällan, men landar mjukt i insikten i att vi inte ska vara fullt delaktiga i varandras världar. En föräldrageneration ska tycka att generationen under är stundtals oförståelig och mystisk. Vi ska titta på våra barn och inse att vi inte kommer att förstå allt, på samma sätt som de ska titta på oss och tycka detsamma.
När jag senare samma kväll kryper upp i soffan med honom bredvid mig enas vi direkt om vad vi ska se. En timme senare konstaterar jag att vi mötts i valet av tittande och vi har skrattat åt samma saker och diskuterat saker som sagts och gjorts. Han har förstått mig och jag har förstått honom och det är precis lika viktigt som att vi ibland inte förstår varandra alls.
Sofie Hedman