Jag läser hennes text och kollar lite extra på bilden som hon har lagt ut. En tanke föds och jag drar vidare, till nästa bild och nästa text. Nya frågor väcks och jag färdas vidare på min vandring i sociala medier. Tiden går och när jag slutligen lyfter blicken från telefonen har jag hunnit besöka många platser och många människor i mitt sökande efter svaren på de frågor som väckts i mitt huvud. Så många att jag knappt vet var jag började.
Att vandra runt på Instagram och andra platser på nätet har blivit vardag för många av oss. Uppkrupna i soffor, sittandes på bussar och vardagsvilande på toaletter är vi alla detektiver, forskare och upptäcktsresande på nätet. Vi tar reda på och reder ut, analyserar och funderar samtidigt som vi är med om aha-upplevelser och irritationsmoment. Samtidigt som vi oftast skäms över vårt beteende och tiden som försvinner.
Ingenting kan vara hemligt längre och allt ska upp till ytan.
Några som tagit detta nätforskande ännu längre är organisationen Bellingcat och när jag en sen kväll fastnar framför en dokumentär om dem lägger jag genast undan alla planer om en tidig kväll. Många av Bellingcats medlemmar sitter hemma, i soffor och vid köksbord, och tar reda på saker som rubbar stormakter och får presidenter att känna oro. De analyserar bilder från satelliter och ifrågasätter uttalanden och avslöjar lögner som tidigare varit sanningar. Vid sidan av deras vanliga sysslor är de detektiver som likt katter med bjällror uppmärksammar världens makthavare på att ingenting kan vara hemligt längre och att allt ska upp till ytan.
När dokumentären är slut känner jag att sökandet och forskandet som utförs på nätet har fått en helt annan innebörd. Det de bjällrande katterna gör och åstadkommer får mig att känna att det utbredda nätdetektivarbetet kanske inte är så dumt och så skamfyllt ändå.
Sofie Hedman