Om några dagar är det min födelsedag. Jag fyller fyrtiotvå år, men inuti är jag mer än den vuxna person som syns utåt. Jag är nämligen alla år som hittills passerat och detta har gjort mig till den jag är idag.
En del av mig är tio år gammal och står i finrummet på Bankgatan. Jag har just fått ett par hängselbyxor i ett mjukt jeansmaterial, jag bär min nya röda ribbade tröja under och kanske har jag aldrig känt mig finare. Den härliga känslan är nära än idag och just därför är en stor del av mig fortfarande tio år.
Femton år gammal cyklar jag längs Storgatan. Jag går i nian och livet leker. Runt omkring mig finns det mesta och det finns en trygghet som än idag gör mig lugn. Känslan är att jag sveper genom livet och medvinden för mig framåt. Jag är nöjd med mycket och därför är en del av mig fortfarande femton år.
Jag är tjugo år och handlar min mat på Kvantum i Luleå. Jag cyklar dit i motvind och hem i samma motvind. Jag pluggar till lärare och är vuxen, men egentligen är ingenting i mig vuxet. Jag pysslar på i min egen lägenhet, men vet ingenting om vad framtiden har att ge och tur är väl det.
Den härliga känslan är nära än idag och just därför är en stor del av mig fortfarande tio år.
Sex år senare bor jag tretton mil söderut och på min altan står en barnvagn med en sovande pojke i. Jag älskar när han är vaken och ligger nära mig, för bara där och då slutar världen att snurra. Jag är besviken på mycket och på många, den känslan är fortfarande en del av mig. Kanske är det därför jag är så rädd om det och dem som fanns där och då.
Livet fortsätter och blir snällt igen. Åren går och saker händer, varje ålder stannar kvar i mig och blir en del av min personlighet. Jag är en vuxen person, med yrkesidentitet, med familj och med intressen och åtaganden. Inuti är jag dock fortfarande tio år och känner mig rackarns fin i mina nya hängselbyxor.
Sofie Hedman