Han tar ett steg ut från busskuren. Regnet hänger i luften och vinden är inte nådig, så jag gömmer näsan i min stora gråa halsduk och därför ser jag honom inte först. Men han ställer sig bredbent framför mig och höjer sin stora hand för att hälsa. Jag vänder upp huvudet och ler när jag ser vem det är och han gör detsamma. Det var längesen.
För ett tag sedan sågs vi ofta, nu ses vi i stort sett aldrig. Han var ofta in på biblioteket och stannade länge. Vi småpratade om vädret, om politik och om livet. Jag stod bakom en disk på biblioteket och han framför. När jag nu tittar tillbaka är det stunderna där vid disken som lärt mig mest under året på vift.
Hans liv och mitt liv var och är olika. Hans sätt att se på saker är inte mitt sätt att se på saker, inte heller hans sätt att agera i olika situationer. Vi har ingenting gemensamt egentligen, men i lugnet där vid biblioteksdisken hittade vi ofta saker att prata om som berikade mig och förhoppningsvis även honom.
Det är en grådaskig novemberdag och vädret är inte alls med oss den här eftermiddagen. Han håller en plastpåse i sin hand där han står och tar upp en stor del av trottoaren. Vi småpratar en stund om vad som hänt sedan sist. Han funderar vart jag tagit vägen och jag berättar. När jag sedan går iväg in mot stan igen backar han in i busskuren för att sätta sig och vänta på bussen.
Jag borrar ner näsan i halsduken igen, sneddar över Kanalgatan in mot torget och när jag efter ett tag vänder mig om ser jag honom inte längre. Bussen har passerat och han är på väg hemåt. Jag går tvärs över torget och konstaterar att livet ofta leder in på nya vägar. Även om det ibland är omvägar och kanske till och med återvändsgränder, är den största behållningen på dessa resor alla människor som korsar ens resväg.
Sofie Hedman
”Jag gömmer näsan i min stora gråa halsduk och därför ser jag honom inte först.”