Lekparken ligger öde. Höstlöven har lagt sig till ro i vattenpölarna som bildats av regnandet som aldrig tog slut denna hösten.
De stora träden fyller inte samma skuggfunktion som mitt i sommaren, så just nu får de vara lediga och förbereda sig inför vintern som skymtar i framtiden.
Gungorna hänger ensamma och inte ens vinden vill göra dem sällskap en dag som denna. Hösten har verkligen lindat in sig i lekparken och i livet i stort.
Han står och tittar ut genom köksfönstret. På lekparken och kanske på höstlöven. Han ser fundersam ut och just där han står idag har jag sett honom ofta.
I småbarnstider och i tonårstider. I sommartider och i vintertider. I lugna tider och i bergochdalbanetider.
Då har han stått där i köket, spanandes ut, på till synes ingenting. Vid fönstret, med blicken riktad utåt och utan att distraheras av det som pågår runtomkring honom.
Jag säger något ironiskt till honom, för jag är mitt mellan tvätt, middag och undanplockning i hallen och han verkar vara på en helt annan plats.
Inte mitt i mitt stök, utan på en plats där tiden stannat och han likaså.
Han vänder sig om mot mig och ler, för han har hört det förut. Jag har nämligen sagt det förut.
Han lämnar sin plats vid fönstret och tar över det jag håller på med i köket, medan jag går ner i källaren och hänger en tvätt.
När jag hänger upp jeans, t-shirtar och huvtröjor funderar jag över hans sätt att landa. Hur klokt det är att tillåta sig själv att fastna med blicken ett litet tag och låta hjärnan lägga sig i ordning innan den återigen ska roteras några varv.
Det händer väldigt sällan i mitt liv, för det är alltid något som ska stökas på med.
Jag behöver nog, precis som han, en alldeles egen plats, där jag också lugnt kan titta ut på höstlöven som lagt sig till ro i de stora vattenpölarna.
Jag behöver nog en egen plats, där jag också lugnt kan titta ut på höstlöven.