Det är kläder överallt. På sängen ligger stora stickade tröjor och byxor som aldrig används och t-shirtar som jag tyckte var fina en gång i tiden. De hamnar i en säck, för att skickas iväg och återanvändas hos människor som vill ha dem.
För hos mig har de legat alldeles för länge i en garderob och aldrig fått se ljuset eller klä min kropp.
Jag rensar och kanske är jag mer bestämd än tidigare. Jag vill inte spara det som inte passar, det som inte blev rätt och det som användes förr, men inte nu.
Den svarta tröjan, där nopporna syns alltför tydligt i dagsljuset, åker ned i säcken. Det gör även byxorna som är för långa och som jag aldrig syr upp, då de dessutom är för små i midjan.
Tanken på en annan kropp har jag lagt åt sidan, för jag är jag och numera vet jag att jag förtjänar kläder som passar mig.
Längst in i garderoben ligger plaggen som sentimentaliteten håller ett hårt tag om. De som får stanna kvar trots att tiden har passerat dem för längesedan.
Det är den ljusrosa klänningen som jag hade när jag sa ja till honom i ett varmt litet rådhus i Sigtuna, då sommaren visade oss vägen och då båten förde oss tillbaka till huvudstaden.
Det är den grå tröjan med röda detaljer, som jag fick av mamma och som jag inte tycker om att ha på mig, men som jag nog älskar mest av allt i min garderob.
Där inne ligger också den stickade tröjan som pappa köpte till mig på Benzon, den som var med mig under hela min gymnasietid och som fortfarande känns och är som en varm och trygg kram när jag behöver det som mest.
Dessa plagg får stanna kvar, nu och förmodligen för alltid. Jag kommer inte att lägga dem i en säck för att skickas iväg, för känslorna i dessa plagg gör att de förtjänar en plats.
De är guldkorn inte bara i garderoben, utan i livet i stort.
Sofie Hedman
Som jag inte tycker om att ha på mig, men som jag nog älskar mest av allt i min garderob.