Han låter drönaren sväva över den stora gräsytan. Människor passerar under den, inbegripna i ett telefonsamtal eller upptagna med att skriva något på telefonen som de bär i handen.
Ingen som passerar där under vet att drönaren ovanför dem just fångat upp och registrerat deras telefoner, ifall deras wifi är påslaget och igång.
Han berättar sedan inför kameran om allt han skulle kunna göra med den information som hans drönare snappat upp från dessa telefoner. Han skulle kunna kolla, ändra och fixa det mesta och utan att de märkte det.
Han är inte ensam, för så har människor och även myndigheter i olika länder bevisligen gjort tidigare och det kommer de att fortsätta med. Vi måste helt enkelt förstå att vi är övervakade jämt och ständigt, via våra telefoner och via våra datorer.
Jag ligger i sängen och lyssnar på det han säger, men stänger av min i vanliga fall ganska goda förmåga att ta in.
Så fungerar jag rätt ofta och det är absolut inget jag är stolt över. När verkligheten blir för läskig blir jag nämligen som ett litet barn som gömmer sig i en garderob när det börjar brinna.
Jag stänger om mig mentalt och tänker att ifall jag inte lyssnar och om jag inte ser, så finns inte problemet.
Det funkar rätt dåligt att vara så naiv, för medan jag sitter i min garderob smälter ändå isar och modiga demonstranter rapporteras och straffas.
Bomber släpps över oskyldiga, människor lider och tvingas att fly och detta trots att jag stängt garderobsdörren i förhoppning om att allt ska vara bra när jag öppnar den igen.
Det är mycket som är skruttigt just nu i världen och jag är glad att det finns så många modiga människor som väljer att stå utanför garderoben och bekämpa de eldar som brinner nästintill okontrollerat.
Det ger oss fegisar hopp, men även kraft att faktiskt öppna dörren och hjälpa till.
Sofie Hedman
Om jag inte lyssnar och om jag inte ser, så finns inte problemet.