Skolan är tyst, eleverna har fått sitt efterlängtade sommarlov och jag uppdaterar min dator och säger högt till människorna i mitt arbetsrum att jag lämnar den kvar i laddaren över natten. Sen går jag ut från jobbet och tar klivet ut i junieftermiddagen och ledigheten.
Dagen efter hämtar jag inte datorn, något annat kommer emellan och jag hämtar den inte dagen efter det heller. Dagarna går och jag vet att den sitter i laddaren, men juni hinner bli augusti och sommarlovet är inne på sluttampen när jag slutligen låser upp dörren till jobbet för att hämta datorn.
En del av mig har berättat på ett viktigpettersätt för mig varje gång jag passerat jobbet den här sommaren att jag minsann borde hämta någonting där inne. En annan del har glatt meddelat mig att det kan jag göra någon annan gång och varje gång har jag valt att lyssna på min avslappnade prokrastinerande sida. Varför göra bort något nu, när det faktiskt kan göras sen?
Kanske är det inte så dumt att skjuta på saker ibland
Jag berättar allt detta för en kollega som jag möter i dörren den här augustidagen, hur jag förhalat och faktiskt struntat i att hämta datorn hela sommaren. Hon tittar på mig och menar att detta prokrastinerande är ett tecken på att jag varit riktigt ledig och faktiskt unnat mig det. Jag tycker att det känns som en bra anledning, att jag levt livet i ledigheten under en hel massa veckor och varje gång tänkt att jobbet får vänta en liten stund till.
När jag startar datorn hemma är den inte som den brukar, uppdateringen har gjort att jag är i en helt ny värld. Jag kommer då ihåg varför jag hade tänkt hämta den dagen efter, det var ju för att undvika datorstrul vid jobbstart. Men jag har varit väldigt ledig och kanske är jag betydligt bättre rustad nu för datorstrul än vad jag var den där dagen i juni, då ledigheten var mer än välkommen och förtrollande nära. Jag väljer att tänka så i alla fall.
Sofie Hedman