Jag är elva, kanske tolv, på fotot som jag får skickat till mig. Det är jag och min bästis, gräset är grönt och muren runt Byske kyrka syns i bakgrunden.
Vi har just hälsat sommarlovet välkommet och min vita byxdress kröns av ett svart bälte som är hårt åtdraget i midjan.
På mitt huvud sitter en vit stråhatt, där min pappa har limmat fast vita sidenblommor på ett svart tygband.
Solen skiner, åttiotalet går mot sitt slut och modemässigt hade vi kunnat briljera trettio år senare.
När bilden landar i min telefon en lördagskväll i augusti ser jag min dotter framför mig. Det är jag på bilden, men det är även hon. Det är något i leendet och det är något i sättet att stå och jag konstaterar att vi är mer lika varandra än jag tidigare trott.
Det känns fint på något sätt, för det berättar för mig att något lever vidare.
Jag fick ofta höra att jag var lik min mamma när jag var liten och ibland, när jag ser mig själv i spegeln, ser jag henne fortfarande. Jag kan se miner och jag kan se rörelser och i allt finns en sorg, men även en stor glädje.
För med åren har en stolthet vuxit fram, något som jag kanske inte visade när hon bäst behövde det. Idag är det annorlunda, för idag kan jag känna mig stolt över det som är hon i det som är jag.
Idag är likheten med min mamma något som jag bär varsamt och nära med mig genom livet.
När jag visar bilden för min tolvåring ber hon mig skicka den till henne
Hon visar sedan upp bilden för sina kompisar och de fascineras över hur hennes leende idag, är detsamma som mitt leende den där skolavslutningsdagen i slutet av åttiotalet.
På något sätt känns det så fint att allting fortsätter, att jag finns i henne och i mig finns även min mamma och på så sätt är vi kvar.
Sofie Hedman
Det känns fint på något sätt, för det berättar för mig att något lever vidare