Det är jullov och vi ägnar timme efter timme åt att titta på en skärm och vi är fast. Berättelsen om rånarna i det spanska myntverket får oss att spontant utbrista saker på spanska och att spekulera fritt hur allt kommer att sluta. Vi pratar om karaktärerna som om de vore våra vänner eller våra fiender och när sista avsnittet är slut känner vi oss nöjda, samtidigt som en mindre härlig tomhet uppstår i vårt populärkulturella liv.
Några veckor senare sitter vi tillsammans med människor som vi tycker så mycket om, men som vi träffar alltför sällan. Utanför de stora fönstrena rinner älven förbi, under ett tjockt täcke av is. Vi äter mat och pratar om det mesta. Eftersom vi är vuxna av vår tid så kommer vi in på serier som vi ser och som vi sett.
Säg mig vilken serie du ser och jag ska berätta vem du är.
Vi ser inte alls samma typ av serier och i samtalen vi för så inser jag att valet av serier berättar något om oss som personer. Säg mig vilken serie du ser och jag ska berätta vem du är. Typ. För om det är något som säger något om en individ, så är det kanske vilken typ av populärkultur hen inmundigar. I alla fall vad gäller vår tids fritidsnöje, att se strömmande serier och program när och var vi vill.
Jag vet inte vad det säger om mig, det är nog upp till andra att värdera, men i den strömmande världen fastnar jag för död och spänning istället för mina vänners romantik och skratt. Jag grottar dessutom hellre ner mig i dokumentärer om Kaukasus än ser bönder söka kärlek. Ibland lär jag mig nya saker, andra gånger somnar jag ifrån dokumentärerna som jag inte trodde fanns. Jag fascineras av det kluriga och hur karaktärer är beskrivna och gestaltade, samtidigt som fakta om det konstigaste konstiga håller mig vaken längre än vad jag tänkt. I den tid vi lever i konstaterar jag att så är mina serier och sådan är därför kanske även jag.
Sofie Hedman